Dagmar Andersson insomnade lugnt och stilla natten mot den 11 juli, omgiven av sina närmaste. Hon skulle om några veckor ha fyllt 87 år.
Dagmar föddes i Rönnliden, Burträsk, och växte upp med föräldrarna Albin och Emilia Lundmark och sex syskon.
Dagmar blev tidigt moderlös och fick som äldsta dotter i familjen ta ansvaret för bondgårdens hushåll och hemmets skötsel vid 13 års ålder.
Hon gifte sig 1948 med hemmansägaren Tore Andersson från grannbyn Strandholm. Tore och Dagmar blev bönder och bosatte sig på Dagmars hemgård, där en växande kobesättning producerade mjölk i närapå fyra decennier.
Familjen utökades med barnen Hans-Erik, Eva-Marie och Mai-Ellen, som i tur och ordning föddes 1949, 1952 och 1957.
Dagmar var en varm personlighet som spred trivsel omkring sig med ett smittande skratt eller ett gammalt visdomsord. Högst upp i Rönnliden – med utsikt över Välvsjöns lugna spegel – tronade hon vid spis och bakugn. Därur trollade hon fram överdådiga rätter och ljuvliga bakverk. Dörren stod öppen för besökare och traktens barn visste att de var välkomna till ett köksbord där det bjöds nybakade vaniljbullar, mazariner, wienerbröd – eller drömmar ...
Dagmar kunde också bjuda på sång ur sin digra repertoar av visor, gamla örhängen och skillingtryck. Hon kunde texter – som för länge sedan gulnat – utantill. Ju rysligare desto bättre.
Tore och Dagmar fick ett långt, strävsamt men lyckligt liv tillsammans. När Tore rycktes bort 2006, flyttade Dagmar till äldreboendet Västergård i Burträsk. Där har hon fått god omtanke och omvårdnad. In i det sista gladde hon personalen, sina grannar och sig själv med sånger från flydda ungdomsdar.
Robert Tedestedt