Britt växte upp på Söder i Gävle. Studerade vidare i Uppsala. Minnet av en bilolycka, där föräldrarna omkom och hon ensam överlevde, var hennes mörka grundton. Bibliotekshögskolan blev vägen till bibliotekarieyrket.
Våra liv tillsammans började en marsdag på Skellefteälvens is. Djupnade i det blå fjälltältet vid splitvedskajen i Furuögrund. 1980 föddes Tove. Tillsammans gav vi oss ut på livets landsvägar och stigar.
Vi delade arbetsplats. Hade en gemensam grundsyn på folkbildning, konst och kultur. Torpet i Grönbo var vårt andrum. Omgivet av lingonmarker, hallonfall, hjortronmyrar, enstakaställen, badsjöar och abborrtjärnar. Huset gav barndomskänsla och trygghet. Där långa kvällars högläsning och hønsestrik förde oss än mer samman.
Vi reste. Sökte oss till öarna. Till Ölands Alvar, Bornholms rökerier, Balis legongdans, Kretas orkidékullar. Till inuiternas och Erik Rödes Grönland.
Britts barnasinne drog till sig barn. Jorunns och Mickes barn blev hennes gullisar. Linnblomma, PraktmAlva och Johannesört fick lära allt de behövde veta om fåglar och blommor. Deras BR var Kalle Med Kollen. Som täljde barkbåtar, bakade vackra födelsedagsbröd, sydde mjukisdjur, lagade sockar. Som letade fram Rätt böcker. Som hade svar på det mesta.
När Britt blev pensionär förundrade hon vännerna med att börja styrketräna. Hon gick med i läxhjälpen. Kom hem och berättade gladminnen om sina barn. Blev åter aktiv i MANs Vänner. Följde noga biblioteksneddragningarna. Skrev inlägg. En sann arbetarjänta känner alltid igen orättvisor.
Britts och vårt sista andrum blev IVA. Vackrare medmänniskor har aldrig skådats! Men vem ska nu peka ut rödvingetrastens sångställe? Ge oss schlagertexterna? Ta upp kampsångerna? Nu när gröngölingen med en fanfar flugit sin väg.
Harald, Tove, Jorunn med familjer