Söndagen den 20 november somnade min lilla mor stilla in på äldreboendet Vinkelbo i Norsjö. Med bara en halvtimme kvar av sin 77:e födelsedag orkade inte hennes lilla kropp mer.
Mamma var Bror och Karin Forsbergs förstfödda i en barnaskara på tre. Hon föddes i Dorotea där morfar drev en bilverkstad, men längtan till hemtrakterna gjorde att morfar byggde ett hus i Kläppen, Norsjö, dit de flyttade 1947 och där de kom att bo under många år.
När mamma var 14 år reste hon ner till Göteborg och jobbade som barnflicka åt sin kusin under något år, sedan flyttade hon hem till Norsjö för att jobba som hembiträde.
Hon studerade konst på Edelviks Folkhögskola innan Kristineberg lockade med jobb. Där arbetade hon på Brukshandeln innan hon styrde kosan vidare. Hon träffade min pappa Anselm i början av 60-talet, de bodde ett tag i Skellefteå där mamma var med om att öppna Epa. Hon arbetade som inköpsansvarig på gardinavdelningen och trivdes mycket bra inom serviceyrket.
1965 fick min pappa jobb som väktare på flygbasen RFN i Vidsel, Norrbotten, så de flyttade dit. 1966 gifte mina föräldrar sig och 1967 kom jag till världen. 1969 köpte de sitt första hus i Trångfors, mitt emellan Vidsel och Bredsel. Där tog mamma emot många människor som behövde hjälp med att sy om och laga plagg samt få nya kläder uppsydda. Hon var flink med sina fingrar, hon kunde både sy, sticka, virka, knyppla, brodera och en massa annat handarbete. Hon höll kvällskurser i sömnad under några år medan hon städade på RFN på morgnarna. Hon fick jobb som kassörska på Lindroths, senare ICA Raketen, där hon jobbade ända fram till 1988 då hon och pappa bestämde sig för att flytta hem till Norsjö där de köpte sitt andra hus.
Väl på plats öppnade hon Beas Barn och Garn, en butik med tyger, handarbeten, garner, barnkläder, barnvagnar och annat som hör barn till. Den drev hon fram till maj 2004 då hon stängde butiken för gott. Hösten samma år avled pappa och efter det har hon levt ensam.
Mamma fick diagnosen Parkinson för cirka 18 år sedan, men hon var alltid tacksam över att hon klarat sig relativt bra från denna elaka sjukdom. Under de sista åren fick hon Parkinsondemens och bara de sista två tre månaderna bodde hon på Vinkelbo då hon behövde hjälp med det mesta.
Under alla år har handarbete följt med som en röd tråd i hennes liv, hon älskade att göra något med händerna. Korsord och böcker har också varit en passion för henne samt den sociala biten med att träffa människor från alla håll. Hon gjorde aldrig skillnad på människor och jag har aldrig hört min mamma säga ett ont ord om någon!
1991 kom hennes enda barnbarn till världen och han upptog mycket av hennes tankar och tid.
Närmast sörjande är jag - dottern Catrin - min sambo och min son, mammas syster Kerstin samt hennes familj.
Catrin