Måndag morgon den 28 april insomnade vår älskade son och broder, Jans tvillingstorebror (10 min), i lugn och ro på NUS avd neurorehab i sällskap av familjen. Han skulle ha fyllt 54 år den 15 maj.
Bo föddes i Norsjö. När han var tre månader gammal gick familjens flyttlass till Lövånger och där upplevde han sina första nio barndomsår. Bo bodde i ett flerfamiljshus med Filadelfia som annex. Tre familjer tillhörande olika trossamfund och en familj utan religiös anknytning trivdes tillsammans och samvaron var god. Barnaskaran i huset var stor och naturen inpå husknuten var som skapat för dem. Sjö, å, skog, kvarn, bro och en brant backe gav många fina platser för både lugna och vilda lekar.
Efter lyckliga år i Lövånger tillbringades tonår och vuxenliv i Vindeln (Västerbottens pärla). Bo kom tidigt att engagera sig i SMU Scoutverksamhet med många spännande spårningar, läger och kämpalekar i naturen. Fotbollsintresset tog också fart med bland annat framgångsrikt spel i föreningens juniorlag. Senare kom samvaro med ungdomar från pingstförsamlingen i Granö att uppta mer av fritiden. Bo kom tidigt att få en personlig gudstro och gick med i Stöcke Missionsförsamling. Han berättade gärna om sin tro i mötet med medmänniskor.
Så kom dagen som förändrade Bos framtida liv. En septemberdag för nästan 34 år sedan, under hans första A-lags fotbollsmatch i Västra Sjulsmark, ryggmärgskadades Bo svårt med hög förlamning som följd. ”Jag vet att jag måste sitta i rullstor resten av livet, men det ska jag klara av” och det löftet höll han. Bo accepterade sitt funktionshinder fram till sin bortgång och han klagade inte en enda gång. Han skyllde inte heller på fotbollen. Under rehabiliteringstiden fick han möjlighet att se Björklöven och där väcktes ishockeyintresset.
Efter avslutad rehabilitering var det dags för hemfärd och familjens omvårdnad. Hans intresse för fotboll och ishockey fanns kvar. Många turer blev det i egen VW-buss med far eller bror som chaufförer till broder Jans matcher (målvakt) när han representerade Vindeln, Sandåkern och Gimonäs och till isladan i Umeå där Björklövens framfart följdes i ur och skur. Under en period på åtta år missade Bo inte en match och höjdpunkten var SM-guldet 1987.
1982 avslutade Bo en anpassad ingenjörsutbildning i hemmet och på Dragonskolan i Umeå med broder Jan som chaufför och elevassistent. På grund av skadan fick Bo ändra inriktning från maskin till byggnad. Samma år anställdes han på halvtid som datatekniker åt SLU med hemmet som arbetsplats och denna tjänst har han haft fram till sin bortgång.
Tv var en viktig källa för information. Text-tv användes flitigt och färska nyheter förmedlades snabbt och ständigt till familjen. Intresse för motorsport och framförallt Formel 1 tilltog. Till en början fick broder Jan eller hans vänner spela in hela race på video i Umeå som sedan sågs i efterhand i Vindeln.
Musik har varit en stor del av Bos liv. Hans rika kassett- och cd samling och på senare tid mp3-låtar i datorn spelades flitigt, ibland samtidigt som radio och tv var igång. Viktigt att ha flera järn i elden.
Bo tyckte också om att se sig omkring. Många, korta och långa resor blev det med kartan i hand och som åkande i sin VW-buss till bland annat släktingar och vänner. Nästan alla vägar inom AC, norra Y och södra BD län har avverkats under dygnets alla timmar. Vid längre resor under en till två veckor, besöktes bland annat Gotland, Åland, Danmark och Norge. Bo tillbringade delar av de senaste somrarna i Stockholm och Göteborg med omnejd. En grundregel som Bo hade var att så långt det var möjligt, hålla sig borta från de större Europavägarna och att inte åka samma väg bort som hem.
Bo var god på många sätt. Noggrann i sitt jobb, ärlig, ständigt positiv, mycket lugn, betänksam, överilade sig sällan i svåra situationer. Öppen – inget dolt. Talade gärna och lätt med de som kom i kontakt med honom, känd som okänd, ofta med ett leende på läpparna. Tog sina problem med ro och en hjälpande ”hand” var aldrig långt borta.
Som bror att förlora sin själsfrände och ”kopia” kom oväntat, som en tjuv om natten. Saknaden är stor och minnena är många. Familjen är tacksam för de sista dagarna tillsammans på neurorehab och den största tryggheten är att Bo fått komma till himmelen.
Familjen