Min mor fick aldrig en dotter. Därmed bröts den rad av starka kvinnor som inleddes med min mormor Jenny Burlin och följdes av Birgit. Mina minnesbilder är matriarkatets. Jenny som skötte småbruket när mannen Johan långa tider låg på sjukhus och dog tidigt, var min första kvinnliga hjälte, mamma den andra. Birgit bröt upp från Skellefteå och följde Evert till Sandviken i Koreaboomens ljus. Han på Jernverket, hon småjobb som servitris på fester. På dagarna hemma hos mig och Börje. Konsumbaren blev mera på heltid innan Jernverket tog henne också. Treversen gav överblick åt henne, en av de första kvinnliga, innan trucken i rörverket blev hennes arbetsliv. Tuff kvinna i tuff miljö. Lönen blev hela tiden bättre och 1971 kom en av de största reformerna för kvinnans frigörelse när sambeskattningen försvann.
Mammas bokhögar från biblioteket, hennes intellekt och stundtals vassa tunga inspirerade mig men skrämde kanske andra. I en annan tid hade hon förstås skolat sig, utvecklat sig och nått andra mål. Varsamt pushande erbjöd hon mig den möjligheten i hennes ställe. Birgits lojalitet var gränslös. Hon tog aldrig körkort eftersom hon var åkrädd och Evert älskade köra bil. Hon tog inte kontorsjobbet som erbjöds eftersom det vore ett svek mot hennes klass (och möjligen av rädsla att inte duga till?). Hon stöttade mig i alla lägen, även när hon borde ha låtit bli.
Varför mamma aldrig blev fackligt aktiv är en gåta. Hon läste i studiecirklar och gick på möten. Hon fick ett illa formulerat erbjudande att ingå i klubbstyrelsen: ”Du kan väl vara med. Det är inte så mycket jobb och inte så betungande”. Hennes svar: ”Om det inte är så viktigt så kan någon annat ta det!” säger en del om henne och hennes stolthet, men kanske mera om den fackliga rörelsens tendens att förminska sig själv och sin betydelse. Och mamma kunde vara ”tjörmut”. Orättvisor upprörde. Både de som drabbade andra och de som hon fick del av. Rättvisa i stort som i smått en ledstjärna i familjen, i släkten, på jobbet i det umgänge som skiftarbetet tillät. Mamma skulle aldrig kallat sig feminist. Hon levde sin egen variant. Socialdemokratin var så självklar att den sällan nämndes.
Den 7 juni följde hon än en gång Evert som dog 17 december förra året. Om det finns en himmel får man hoppas att hon där når sin bästa stämnings längtan.
Tommy Hedlund