Vår kära mor, svärmor, farmor, mormor och gammelfarmor Birgit Aspholm-Olsson avled den 30 januari på Tors äldreboende i Skellefteå.
Hon föddes den 8 maj 1926 i Staa, Duved, som första barnet i en syskonskara på fyra.
Hennes första arbeten var som piga. Föräldrarna Albert och Magda Aspholm var jordbrukare och det fanns ingen tanke på att Birgit skulle ha råd att studera, men genom en bekant fick hon söka och erhålla ett stipendium som möjliggjorde studier till sjuksköterska. 1955 fick hon tjänst som distriktssköterska i Lugnvik, dåvarande Bjärtrå kommun, Ångermanland.
Mamma och pappa Olle Olsson byggde hus i Lugnvik och i nedervåningen hade mamma sin mottagning. Väntrummet hade endast två stolar och många gånger ringlade sig köerna långt ut i vår trädgård. Mamma blev ”Syster Birgit” med Lugnvik och kringliggande byar och många sökte hennes hjälp dygnet runt, vardag som helgdag.
I mitten av 70-talet bedömdes distriktssköterskemottagningen vara alltför liten och det bestämdes att den skulle flyttas till en annan by. Då visade mamma sin viljestyrka och på egen hand ordnade hon en ny större lokal där hon fick fortsätta sitt kall ända till sin pensionering.
Mamma var väldigt aktiv, hon plockade svamp, bär, orienterade, åkte skidor, fjällvandrade och var även engagerad i flera föreningar. Barnbarnen var hennes ögonstenar, hon höll noga reda på var de höll till och hur det gick med studier och sportresultat. De gjorde henne så stolt. Ett barnbarnsbarn hann hon också träffa.
2010 blev mamma änka, hon bodde kvar i huset de första åren men 2012 flyttade hon till en lägenhet i Sävar för att komma närmare sonen Sören. I Sävar hade hon också ett aktivt liv, hon gick med i en bokklubb och biblioteket fick många besök. Långa promenader togs varje dag. Hon hade lätt för att träffa nya vänner och var noga med att hålla kontakt med släkten och vänner från förr.
Synen blev sämre och sämre och till slut klarade hon inte av att bo kvar hemma. Helt blind flyttade hon 2017 till ett äldreboende i Skellefteå, för att komma närmare dottern Lena.
Hennes sista år blev en kamp. Från att ha varit aktiv och självständig fick hon nu förlita sig till andra
människors välvilja, allt behövde hon hjälp med. Men vi hörde henne aldrig klaga. Tröttare och tröttare blev hon och till slut somnade hon stilla in.
Vi saknar henne så mycket.
Barnen Sören och Lena