Anne-Marie Nordlund, född Eriksson, Umeå, har stilla insomnat efter en kort tids sjukdom, 90 år gammal. Närmast sörjande är sonen Eric med hustrun Outi och barnen Jacob, Petrus och Johannes i Kåge och dottern Ilona med familj i Umeå.
Bara fem veckor innan Anne-Marie hastigt insjuknade och avled flyttade hon in på äldreboende, där hon levde upp och började se ljusare på tillvaron. Hon trivdes med boendet, maten, personalen, ja, allt.
Anne-Marie, dotter till Erik och Hulda, föddes 1925 på en bondgård i Orrböle, Vännäs, som tredje yngst i en stor syskonskara. De första åren efter skolan i Tväråbäck hjälpte hon till hemma på bondgården. En bit in på 1940-talet jobbade hon några år som evangelist, innan hon utbildade sig till sjuksköterska i Umeå 1950–1953.
1954–1966 jobbade hon på ögonkliniken i Umeå. Under den tiden träffade hon sin blivande make, Holger Nordlund, pastor i Svenska Missionsförbundet. De gifte sig den 17 december 1955 i Holmsund. Anne-Marie fortsatte sitt jobb som sjuksköterska, men blev också djupt engagerad som pastorsfru. Dottern Ilona och sonen Eric tillkom. Under resten av 1960-talet verkade sedan familjen i Väja, Ådalen, Holger som pastor, Anne-Marie som sjuksköterska. 1970 gick flytten till Robertsfors för ny pastorstjänst, medan Anne-Marie blev föreståndare på Robertsfors sjukhem.
Då Holger gick i pension, 1979, flyttade de till Umeå, och Anne-Marie avslutade sin yrkeskarriär på långvården och, den sista tiden före pensionen, på sjukhuskyrkan.
Anne-Marie, som var mycket mån om nära och kära, älskade att vistas ute i naturen. Vintertid återvände hon under många år alltid till Joesjö med familjen.
Hennes humor är något många vittnar om och hon var en hejare på att dra historier på Vännäsbondska, men kunde samtidigt fånga livets djup i sina dikter.
Saknaden efter Holger, som dog 1984, har varit stor. På senare år har Anne-Marie, som var mycket varmt kristen, pratat mycket om sitt himmelska hem. Efter en stor operation den 21 november vaknade hon aldrig upp utan somnade slutligen in på IVA, samtidigt som sjukhusprästen sjöng "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Det var sorgligt, men också oerhört vackert och värdigt. Båda vi barn var med. Och personalen på IVA var fantastisk.
Barnen