Ett brev med långfil till moster Hildur

För någon vecka sedan stängde Arla sitt mejeri i Sundsvall och långfilen försvann från sortimentet. Längre norröver kunde Norrmejerier triumfera och på nyhetsplats i tidningarna berätta att allt skulle vara som vanligt hos dem. Som enda mejeri i landet ska Norrmejerier fortsätta tillverka långfil.

VK:s Historieskolan letar fram boken ”Maten - hunger och törst i Västerbotten” ur gömmorna. En favorit som gavs ut 2003 och är slutsåld sedan länge. I boken bollar två av länets främsta matinspiratörer Ella Nilsson och Torgny Lindgren matminnen mellan varandra. En brevväxling om västerbottnisk husmanskost och barndomsminnen där recept och fina historier varvas mellan pärmarna.

Arla började sälja långfil på 60-talet. I år avslutas tillverkningen.

Foto: Maja Suslin/TT

Ella Nilsson är mest känd som varande en av landets första så kallade tv-kockar. Hon minns brevväxlingen med vännen Torgny.

– Vi hade ju nästan samma bakgrund som uppväxta i Västerbottens inland. Jag var lantbrukardotter och familjen hade jordbruk ända till jag var åtta år. Som vuxna brevväxlade vi under några år och under den tiden gick jag och längtade på nästa brev. Torgny skrev så roligt och finurligt, säger hon.

I boken lär Ella Nilsson ut recept som enbärssik, gravad röding, enbärsdricka, älgrulle och tunnbröd. Författaren och ledamoten av Svenska Akademien Torgny Lindgren (1938-2017) kontrade exempelvis med recept på torrgädda och mörtbullar. Han längtade efter syltefläsk som han mindes från uppväxten i Raggsjö.

– Han var matkunnig. Oj, jätteduktig! Han ville värna om maten han vuxit upp med. Man kan också säga att han var tidig med att prata matsvinn, nåt som även nu verkligen ligger i tiden, säger Ella.

Torgny Lindgren på besök i Raggsjö utanför Norsjö i mitten av 2010-talet. Arkivbild.

Foto: Britta Stenberg

I ett brev berättade författaren om moster Hildur som utvandrade till Kanada och genom en olycka försvann från släkten under lång tid. Lindgrens mamma fortsatte skicka sina brev och fick en dag ett efterlängtat svar. Systern hade fått en trästock i huvudet och legat medvetslös och tappat minnet tillfälligt.

Torgny Lindgrens mamma ville ha svar av sin äldre syster hur hon kunde få fason på långfilet igen. Ett fil som inte var så tätt och segt som det skulle vara. En ny filtäta (bakteriekultur) måste till i hushållet.

”Det spelar ingen roll om du använder tätörten eller silkeshåret. Hur du än gör blir det långfilet”, skrev systern från Vancouver en dag i sitt första brev och livstecken i juni 1948.

Långfilen skickades i ett brev till Kanada. Bilden är en genrebild på Vancouver.

Foto: Jonathan Hayward/TT

Moster Hildur flyttade hem till Norsjö igen och levde tills hon blev över nittio. Men långfilet ville hon aldrig äta igen sedan hon förätit sig i Kanada.

”Min mor fick instruktioner; hon skulle doppa en linneduk i filet och låta den torka, gång på gång, till dess att kluten var som ett stycke kartong”.

Den masoniteliknande biten skickades med posten till Vancouver. Väl i Kanada gjorde Hildur så mycket långfil som hon längtat efter, att hon nästan inte åt något annat på en hel månad och ”övermättnaden drabbade henne”.

Fakta

Långfil är även känd under namnen långmjölk, tätmjölk, tjockmjölk eller bara fil. Det är en sorts filmjölk som kräver låg syrningstemperatur och lång mognad. Konsistensen är seg och sammanhängande – lång. Långfilens bakteriekultur sätter ihop mjölkens kolhydrater till långa exo-polysackarider vilket ger den sega konsistensen. Traditionell långfil har framställts mest i norra och mellersta Sverige samt i västra Finland.

Källa: Wikipedia