Brönstjärnstjejen Erika Adams, som tidigare hette Morén, har bott över hela världen. Till slut hamnade hon grevskapet Cheshire i England.
Först och främst, vad gör du nu för tiden och var bor du?
– Jag jobbar som förstalinjenchef på packningen inom AstraZeneca och jag bor i Macclesfield just söder om Manchester där vi har ett hus.
Hur länge sedan är det du lämnade Skellefteå?
– 23 år sedan. Det är så länge sedan att jag nästan var tvungen att tänka till, säger hon med ett skratt.
Vad har du gjort sedan dess?
– Jag gjorde först ett år som utbytesstudent i USA. Sedan flyttade jag till Umeå och gick gymnasiet. Efter det blev det ett år i Australien som au-pair. När jag kom hem så flyttade jag till Stockholm där jag började på KTH och jag studerade till civilingenjör i industriell ekonomi. Efter diverse studieuppehåll så blev jag utexaminerad 2009 och då började jag direkt på AstraZeneca. Jag började i Södertälje och var där i åtta månader innan jag flyttade första gången till Macclesfield. Efter två år så flyttade jag tillbaka till Södertälje och blev kvar där i 14 månader innan jag vände tillbaka. Sedan 2013 har jag bott här och jobbat på AstraZeneca men på olika tjänster inom företaget.
Hon träffade också sin man på företaget.
– Han jobbar också där och i februari 2015 så föddes vår dotter Lovisa. 2019 så gifte vi oss.
Är du aktiv inom några föreningar eller har du någon speciell hobby/intresse som du lägger mycket tid på?
– Nej inga föreningar. Men jag promenerar väldigt mycket då det är väldigt mycket natur här runt omkring. Vi har haft hund i sex månader och den får följa med på promenaderna. Alldeles i närheten finns nationalparken Peak district. Det är ett fantastiskt naturområde så vi spenderar mycket tid där. Och särskilt mycket det senaste året när det varit som det är. Både innan och efter barn så har vi rest på en hel del på campingsemestrar och vi har också en husbil som vi reser med – men bara inom landets gränser.
Vad saknar du mest med Skellefteå?
– Familj och vänner förstås – men också långa ljusa sommarkvällar. Sedan saknar jag också salt lakrits, det är inte Skellefteå men det är ju Sverige, säger hon med ett nytt skratt.
Funderar du någon gång på att flytta hem?
– Ibland – det händer. Men det är svårt på grund av språket. Min man pratar ingen svenska och vår dotter pratar bara lite svenska. Hon kan lite och där hjälper mormor och morfar till mycket. Men jag har inga svenska kontakter här.
Hur bra koll har du på vad som händer i Skellefteå?
– Ganska bra koll. Jag pratar med mamma och pappa de flesta veckorna och via sociala medier och meddelande så håller jag kontakten med kompisar. Det blir framför allt hockey och batterifabrik. Det känns jättespännande och det är kul att Skellefteå fick batterifabriken. Det är ju en fin stad och det är kul att fabriken kommer med fler arbetstillfällen.
Hur ofta är du "hemma" och när var du hemma senast?
– Vi var hemma senast februari 2020 på min brors 40-årsfirande. Innan det så var vi hem två-tre gånger per år. Vi väntar med spänning på att få se när vi kan åka dit igen. I mitten av maj får vi veta nya restriktioner om vi får resa utomlands. Mamma och pappa står också på stand-by så fort gränserna öppnar. Men en midsommar i Skellefteå skulle var fantastiskt. Men det kanske är lite för mycket att hoppas på.