Men ett minne som jag vet är 100 procent äkta skedde för väldigt länge sedan på en resa med familjen och släktingar.
Jag var fyra år gammal och vi var i Phuket i Thailand. Det finns ett flertal minnen från den resan, så som när vi åkte de låga taxibåtarna till den omtalade “James Bond-ön” och mina kusiner sa att det finns krokodiler i vattnet. Jag, som inte visste bättre, spenderade resten av den ganska långa båtresan kritvit i ansiktet och tvärvägrade att inte sitta mellan två vuxna människor som kunde skydda mot de livsfarliga krokodilerna. Givetvis fanns det inga krokodiler i närheten, men vettskrämda fyraåringar kan vara svårövertalade.
Men minnet som sticker ut allra mest är ett väldigt unikt sådant. Efter en lång dag vid både pool och strand så befann jag på hotellrummet.Vi skulle bege oss ut och äta och jag hade jättetråkigt. Jag spenderade tiden genom att stå ute på balkongen och titta på några Thailändska barn som spelade fotboll på baksidan. Det var en hel drös av dem, i alla åldrar. De verkade ha så fantastiskt kul, skrattandes och skrikandes. Jag stod och dagdrömde om att ha lika roligt, avundsjuk på att jag inte fick ha så roligt. Någon av barnen måste ha sett detta, för han vandrade över och försökte fråga om jag ville vara med. Jag förstod inte ett ord, men morsan hörde och kom ut på balkongen och uppmanade mig att spela med dem. Han hjälpte mig ned och förde mig till straffpunkten där bollen låg och väntade, det var nämligen straff och jag skulle ta den. Jag var sjukt nervös, vågade knappt titta upp från backen. Efter många uppmaningar så samlade jag mod och tog sats. Jag sparkade så hårt jag kunde, det blev en förfärlig ursäkt till ett skott som knappt tog sig fram till mållinjen. Målvakten slängde sig åt fel håll och förtjänar en oscar för det skådespeleriet. Alla hurrade, till och med motståndarlaget.
Jag brukar drömma om det ögonblicket ibland. Då vaknar jag alltid med ett leende på läpparna. Vilken fantastisk gästvänlighet, vilka snälla människor som gav mig ett sådant oförglömligt minne. Vad gör de idag? Var befinner de sig? Det är sådana tankar som får en att hisna över storleken på världen. Jag är tacksam för den lilla men betydelsefulla gesten, det är synd att jag sannolikt aldrig kommer att få tacka dem.