I min dator finns en mapp benämnd med ”föreläsningar” och i mappen finns hur många presentationer som helst om stress och stresshantering. Intellektuellt vet jag det mesta om stress och hur det påverkar människan. Ge mig en kvart och jag ska upplysa dig om signalsubstanser, hjärnan och beteendeförändringar. Ge mig en extra kvart och jag kan även delge dig metoder för hur du lättast tar hand om dig och motverkar din stress.
Men du har förmodligen inte en extra kvart för jag upplever att det inte bara är jag som har tunnelseende och stresspåslag just nu. Pandemieländet må ha bidragit till social distansering, avstånd och inställda evenemang, men den bidrog också till andningspaus och möjlighet till återhämtning.
Besvikelsen att inte få titta på barnens matcher, gå på teater och att inte kunna träffa sina vänner på restauranger övergick, för mig, ganska fort till en oas av tid. Jag minskade arbetstiden, vi satt oftare tillsammans vid middagen och hade tid att hänga med ungarna på gatan och lira basket.
Nu ska allt igång igen. Eleverna är på plats, det är fantastiskt! Jag träffar fler människor varje dag nu än vad jag gjorde totalt under flera månader i våras. Det är intryck, diskussioner och samtal om bilarna som krånglar, världen och elever som mår bra och mindre bra.
Och jag är så uppfylld och jag är så trött. Förmågan att sålla bland intrycken verkar ha tagit stryk efter en tid av färre intryck och sociala möten.
Lätt är det att vara klok och berätta för andra hur de bör tänka och resonera. Lätt är det att intellektualisera och förklara biologiska mekanismer för hur kroppen reagerar och påverkas av yttre och inre stimuli och lätt är det att vara efterklok. Svårare är det att applicera klokheterna på sig själv och att inse sina egna begränsningar. När viljan att prestera är hög och synen på sig själv inte överensstämmer med det jag vill se ligger gråten nära till hands.
Jag borde veta bättre. Om jag hade en extra kvart skulle jag kanske inse det, men den kvarten lyser med sin frånvaro just nu.
Restriktionerna lättar och visst, det är fantastiskt, men jag ska behålla tänket lite längre. Nog vill jag träffa vänner utan rädsla, men nu måste jag bromsa och hitta en lagom takt. Sinom tid har min kropp och sinne kanske anpassat sig tillbaka till det som en gång var, men jag måste få låta det ta tid.