Det hände sig på min sons födelsedag att jag plockade fram min portabla hårddisk för att visa min svärmor alla bilder från barnens första tid i livet. Hela familjen försjönk i detta under en lång stund och pratade fina minnen.
Själv är jag lite extra blödig just den här tiden på året eftersom min sons födelse sammanfaller tätt med förlusten av ett barn som jag aldrig fick hålla i verkligheten. När jag kröp till sängs hade jag både minnet och hjärtat fullt av småbarnstid och en innerlig längtan efter att återigen hålla mina barn som nyfödda. Innerligt, nära och överväldigande. Så skulle jag bäst beskriva min upplevelse av att hålla mina barn under de första veckorna i deras liv. Ljuden, lukten, känslan. Närheten till både evighet och nuet, känslorna mer utanpå än inuti hjärtat. Så fantastiskt att ha varit med om. Och som jag önskar att jag hade fått uppleva det fler gånger.
Tanken följde mig in i sömnen och kanske rann det några tårar. Någonstans här tror jag att Universum grep in för att påminna mig om det min hjärna fullständigt blockerade kring nyfödda barn. Eller i vart fall MINA nyfödda barn.
”KONTROLLERA BRANDLARMET!!! PIIIIIIIIIIIP!!!” sa brandvarnaren i hallen utanför vårt sovrum. Yrvaket reste jag mig ur sängen, osäker på om det brann eller vad det var frågan om. Kontrollera brandlarmet, alltså vad är egentligen klockan? 02.45 sa mobilen i mörkret under tiden som jag snubblade mig fram över mina egna fötter. ”KONTROLLERA BRANDLARMET!!! PIIIIIIP!!!”
Sedan sa den det igen under tiden som jag desperat tryckte mig fram i appen som styr vårt huslarm och brandlarm. Även denna gång lika olidligt högt. Nej, men se där ja. Brandlarmet hade enligt appen dåligt batteri och ville bytas. Nu. Min första instinkt var att bara riva ner den från taket och stampa på den. Men det var tur att jag inte gjorde det, för senare den dagen fick jag lära mig att det var en dyr och dålig lösning. Istället lyckades jag läsa mig till hur man tillfälligt ströp ljudet för att få frid och ro tills det i vart fall var gryning och företaget som står för serviceavtalet öppnade.
Klarvaken låg jag sedan i sängen och kom ihåg att ja, men just det ja, apropå den här babygrejen, exakt precis så här var det ju att bekanta sig med mina nyfödda barn. Nattugglor var de båda två och väldigt begivna på att påkalla ens uppmärksamhet genom de mörka timmarna. Den äldsta sov inte en hel natt före fem års ålder. Som nyfödd med en vakenperiod mellan 02–04 ungefär. På maximal volym. Så förutom allt det där fina och nära jag redan räknat upp var man så uttröttad att man knappt ens visste vad man hette. Och det gjorde sjukt ont att amma. Och man hade förfärligt ont i diverse kroppsdelar efter förlossningen.
När dagen kom och väckarklockan ringde hade jag inte sovit en blund mer sedan larmet började tjuta. Hålögt stirrade jag i spegeln och tänkte att nybörjartanter nog ska hålla sig till att skaffa en ny kattunge eller dylikt istället för att drömma om tider som flytt utan att applicera verklighetsfilter. Allt har sin tid. Och om mitt brandlarm bestämmer sig för att tjuta sig igenom ytterligare en natt kommer det definitivt ha passerat sin tid, oavsett hur dyrt eller krångligt det blir att lösa att man trampat sönder det.
God natt.