Till slut bestämmer jag mig för nått mellanting. Jag duschar men rakar mig inte innan jag går till vårdcentralen. Jag repeterar varför jag är här. I mobilen har jag skrivit ner ”Du har svårt att sortera tankar, du ältar allt och själen har drabbats av anemi.” Jag tar bort det sista innan terapeuten hämtar mig. Det känns fel att plocka poetiska poäng i ett samtal du hamnat i för att man saknar motivationen att stå upprätt.
Terapeuten överrumplar mig med sin energi. Den utstrålar att nu ska vi vara ärliga. Hon förvånar mig med att vara så praktiskt lagd. Jag har alltid trott att terapi var lite mer mumbo jumbo.
Man säger att det är mycket nu och dom svarar att livet är tufft men du är stark.
Jag säger att det är mycket nu och hon frågar om jag bara sätter mig ner och tycker synd om mig själv så fort jag blir hungrig.
Min terapeut får redan betalt av landstinget. Hon behöver inte anstränga sig för att behålla mig som kund. Jag bestämmer mig att det är borgerligt att ha kul med sin psykolog.
Men hon är en mästare på sitt hantverk och jag kommer på mig själv att lämna vårdcentralen med både tankeställare och en ny tid för en utvärdering.
Tillbaka igen några dagar senare. Den här gången lite mer förberedd. En ny person tar emot mig. Jag plockar fram en termos ur ryggsäcken och frågar om det är okej att jag dricker kaffe, för att kunna hålla bättre fokus. Han svarar absolut och handleden antecknar ”ADHD?”.
Återigen berättar jag om mig själv. Återigen känns det svårt. Inte nog att jag ska prata om sånt jag redan tycker är jobbigt att ta upp, jag måste göra det med någon som kanske inte har samma referensram. Han ser inte ut att vara någon som lyssnat på Alkberg eller läst Musikanternas Uttåg. Men vi försöker förstå varandra ändå. Han föreslår att jag kanske har ADHD. Jag håller med. Man vill ju vara medgörlig, och jag är inte den som ifrågasätter ett proffs. Jag har väl varit lyckligt omedveten om min diagnos då den gjort mig för lättdistraherad att hinna reflektera över det.
Ny remiss för medicinering, samtalsterapi och en fortsatt utredning. Jag tänker att den här själavården kommer ruinera mig. Kanske Ave Maria ändå är bättre än det moderna sekulariserade sättet att bemöta motgångar. Iallafall för plånboken.
Men jag är glad att jag äntligen gör något.