Att vara en samlare till ytan kan se lite stökigt ut, det vill säga sopsäckar fyllda med grejer i förrådet, lådor under sängen och en garderob som håller på att explodera. Vi människor tänker sällan på den psykiska sidan av det hela. Jag kan bara tala för mig själv, men jag ser ofta ett samband mellan sentimentalitet och behovet av att samla och spara på materiella saker och ting. En av mina största rädslor är att glömma mina finaste minnen eller ännu värre; människorna från dessa minnen. Av den anledningen började jag skriva dagbok väldigt tidigt i livet där jag dokumenterade allt jag ville minnas i framtiden. Men det slutade inte där.
Jag började spara på allt som i mina ögon höll dessa minnen vid liv. Vi snackar biobiljetter till mina favoritfilmer, en snäcka från stranden under en familjeresa och en ros från alla hjärtans dag som förblir torkad i mitt smyckeskrin. Så när blir ett sådant beteende destruktivt?
Jag har alltid varit väldigt dålig på att släppa taget om människor jag älskar och samma princip gäller med gods som i mina ögon är väldigt viktiga och värdefulla. När det är dags att släppa taget om människor som gått bort eller människor jag blivit tvungen att klippa banden med så tar det en ovanligt lång tid innan jag kan andas igen – för jag har redan omringat mig med massa saker som påminner mig om dessa människor. Hur kan vi läka ifall vårat förflutna stirrar oss i ögonen varje dag? Hur kan du släppa taget och gå vidare ifall varenda möbel och prydnad ekar ett speciellt namn? Det är vårat ansvar att se till att våran omgivning ger oss andrum och en fräsch start när vi behöver den. För mig vände inte detta beteende förrän min lillasyster, som är hela nio år yngre än mig, gav bort hennes halsband till en vän efter att hon hade gjort slut med sin pojkvän. Detta halsband från honom hade hon burit nästan varje dag i ett helt år. Denna handling inspirerade mig till att rensa ut ordentligt. Garderoben, förråden och allt därimellan finkammades tills jag endast blev kvar med det jag behövde.
Visst har jag kvar min bortgångna mormors porträtt men den där randiga t-shirten hon gav mig som jag absolut vägrat ta på mig genom åren skall jag nu skänka bort till välgörenhet istället. Vikten har fallit av mina axlar, för alla dessa år var det inte bara saker jag samlade på – det var känslor.