Krönikören om tid, kraft och resan genom livet såhär i nyårstider.
Det är krig, det är svält, det är miljökris, det är ökade klyftor mellan fattiga och rika, vårdkris, skolkris och allt däremellan.
Det är lätt att tappa både andan, framtidstron och hoppet om att saker kan bli bättre när man tänker tillbaka på det här årets händelser och retoriken kring det. Kanske är det också det många av oss gör. Själv har jag under hösten haft en känsla av uppgivenhet som varit svår att skaka av sig. Den har envist följt med, ungefär som en skugga och lagt en nyans av grått över allt som hänt och skett.
Jag har efter en del grunnande insett att jag befinner mig i någon slags utvecklingsprocess. Jag är på väg mot något som jag inte riktigt vet vad det är, hur det kommer att bli eller varför det har startat. Lite påminner det om att föda barn vilket jag har gjort två gånger. Smärtsamt, utmanande, självinsikt, uthållighet och beslutsamhet.
Man är liten i den processen och kan bara förhålla sig till det som händer, processen pågår vare sig man vill det eller ej. Sen börjar livet om på nytt när man sitter där med en nyfödd del av sig själv.
De saker jag själv kan påverka i det här är hur jag förhåller mig till upplevelsen och vad jag gör för att må så bra som möjligt längs vägen. Under det gångna året har vissa insikter landat i mig om vad jag verkligen tycker är viktigt, vad jag kan acceptera och vad jag absolut inte kan tänka mig att gå med på. Vad är mitt ansvar och vad kan jag lägga åt sidan.
Personlig utveckling är en lyx. Jag har varit irriterad och arg över processen som pågår tills det slog mig nu när jag fått tänka lite att det är ett oerhört privilegium att vara med om det här. Det betyder att jag överlevt nog länge för att ha nått ett stadie i min utveckling där det är möjligt för mig att bli klokare och lever under sådana förhållanden att jag har tid och möjlighet att tänka, känna och processa mitt eget jag.
Om varje dag handlar om att överleva sitter man inte och reflekterar över hur essensen av jaget förändras. Det är något att vara tacksam över, likaså att ta ansvar för.
Vad gör jag av min tid och kraft så länge jag har den? För mig är svaret återkommande medmänniskan och det är det nog egentligen för oss alla. Det svåra är bara att komma på hur det ska göras, vad som är lagom mycket och hur jag själv sedan tar emot andras välvilja gentemot mig själv. Det kan också, och är absolut en av mina största utmaningar, vara en svår sak att förhålla sig till. Att ta emot det andra sträcker fram till dig för att du ska slippa bära allt ditt eget hela tiden. Att acceptera att du förändras och kanske också behöver förändra saker runt dig för att bäst komma till din rätt.
Hur tar vi oss alla an det nya året? Det är svårt att veta vad som blir bäst i slutänden men det vi alla mår bra av är just medmänskligt beteende mot både andra och oss själva.
Ta en daglig kort promenad och andas frisk luft. Engagera dig i något du tycker är roligt. Lyssna på någon som är ledsen och behöver prata. Var ärlig mot dig själv om dina sämre sidor och försök göra bättre. Uppmuntra de som försöker göra saker bättre. Beröm och belöna dig själv för dina framsteg, du gör också så gott du kan.
Gott nytt 2025, nu kör vi. Jag har min process och du har din men vi reser tillsammans genom livet. Tack för det.