Som när döden befinner sig i vår närhet. Döden, på så många sätt mer obegriplig än begriplig. Jag ska villigt erkänna att även jag tycker den är svår och jag har ofta fått föra en kamp mellan att förbjuda barnen allt som kan vara farligt och samtidigt självklart inte, för det är ju helt orimligt att leva bara för att överleva. En författare som är genial på att beskriva just döden, farorna och livet är Astrid Lindgren, det finns en scen i berättelsen om Ronja Rövardotter där Mattis säger till Ronja att hon ska akta sig för ”vildvittror, grådvärgar och borkarövare.” Ronja frågar hur hon ska veta vilka de är och Mattis svarar ”det märker du”. Om hon går vilse i skogen ska hon leta reda på rätta stigen, och om hon ramlar i älven ska hon simma.
Men så kommer den sista varningen, den som handlar om att Ronja ska akta sig för att ramla ner i helvetesgapet och där blir Mattis svar till ett ångestskri: ”Ah då gör du inget mer!” Jag älskar den scenen och tycker den inbegriper allt som innefattar föräldraskap, oro och vetskapen om att vissa saker är oåterkalleliga. Men också vikten att vi behöver våga göra sådant som kan kännas skrämmande för att utvecklas och växa som människor. För grejen är, att när vi människor faller för tanken att tro att vi kan kontrollera allt, om vi bara är tillräckligt försiktiga så bedrar vi oss själva.
Jag såg en intervju på SVT med en ung man som överlevt Utöya han hade blivit svårt skottskadad i huvudet och beskrivningarna av hur fruktansvärt illa däran han var och ändå överlevde gick nästan inte att ta in. Samtidigt tänker jag på en gripande intervju med en pappa som förlorat sin vuxna dotter genom en helt osannolik olycka, hon hade, i sin egen lägenhet snavat över en nyinköpt blomkruka och skurit sig så illa att hon avled. Vi kan inte kontrollera allt, Ibland drabbas vi och ibland är saker är obegripliga. Ibland faller vår tillvaro sönder.
”Döden, döden, döden” så sägs det att Astrid Lindgren inledde alla sina dagliga telefonsamtal med systrarna Ingegerd och Stina. Hon beskrev det i en intervju som ett sätt att benämna det oundvikliga och ta udden av sentimentaliteten. Vi är många som kan lära oss av Astrids sätt att tackla det svåra, vetskapen om att en dag ska vi alla dö men fram till dess ska vi leva.