Alla borde göra en veckas prao

Är det någon mer än jag som upplever att veckorna helt plötsligt rusar fram? I kalendern trängs de röda dagarna med allt som ska hinnas med innan sommaren och snart är det dags att elda vintern ut, och hälsa sköna maj välkommen.

Krönikören skriver om att komma som ny till en arbetsplats, exempelvis som prao.

Krönikören skriver om att komma som ny till en arbetsplats, exempelvis som prao.

Foto: Jessica Gow/TT

Livsstil & fritid2023-04-24 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har varit praotider för ett av barnen, vilket påminde mig om hur viktigt det är att någon gång då och då få känna på den där känslan av att prova sina vingar och befinna sig i en helt ny miljö, med nya människor och utmaningar.  Praktiken är en chans för våra ungdomar att få den där första inblicken och erfarenheten av allt som pågår i de vuxnas vardag. Tvingas möta människor i olika åldrar och med olika bakgrund, i stället för att harva runt i samma gamla vanliga skolkorridorer med sina jämnåriga klasskamrater. Ibland tänker jag att det skulle vara nyttigt även för oss vuxna att ta en veckas prao inom olika yrken: Köra buss en vecka, jobba i hemtjänsten, dela ut post, åka ner i en gruva eller kanske ta några dagar på en förskola? Det skulle säkerligen kunna vidga mångas perspektiv.

Tyvärr var min egen första prao lite mer av tortyr än den klassiska prova på att vara på en arbetsplats. Jag minns så väl hur jag skulle infinna mig kl.08.00 i en butik som saluförde skinn- och läderprodukter. Nervös som sjutton, men ändå peppad över att få prova på en massa nya och spännande saker. Personen som mötte upp mig visade snabbt runt i butiken och berättade sedan att jag skulle sitta nere i deras källare och märka upp varor. Hon berättade också med urskuldande röst att det ofta brukade vara två prao-elever hos dem samtidigt, och att det var lite otur för mig att jag skulle vara själv. Så där satt jag ensam i deras källare. Fem hela dagar, från morgon till kväll. Det här var också före mobilernas tid så inte kunde jag sitta och surfa bort lite av de oändliga timmarna i källarlokalen. 

Det var inte en underdrift att det var ganska trist, så här i efter hand vill jag ändå ge cred till mitt fjortonåriga jag över att jag plikttroget gick dit hela veckan, och ge en känga till de som kängas bör. Hur fasen tänkte de egentligen? Nu när jag lite drygt trettio år senare jobbar med organisatoriska och sociala arbetsmiljöfrågor på arbetsplatser så kan jag trots allt se att alla egna erfarenheter är värdefulla, både de trevliga och de mindre trevliga. Det är en stressande situation att komma in som helt ny på en arbetsplats, oavsett om du är fjorton eller femtio år. Att ge nya personer en bra introduktion handlar verkligen om något mer än att fixa ett passerkort och en dator (även om det är en fördel att någon har tagit på sig att ansvaret för att ordna sådana detaljer också). Det borde vara en självklarhet, men små saker som att någon visar intresse för vem man är, erbjuder sig att finnas tillhanda om det uppstår frågor och bjuder in till samtalet och gemenskapen i fikarummet, gör verkligen hela skillnaden. 

Det som dessutom kan bli en extra bonus med att vara den som bryr sig, är att forskningen visar att människor inte bara får andra människor att må bättre genom att se dem och vara vänliga, vi mår även bättre själva när vi gör de här små gesterna av omtanke. Att hälsa vänligt, på busschauffören eller den som sitter i kassan på affären, fråga kollegan hur helgen varit, eller göra det lilla extra när någon verkar ha det tufft är inte en resurs som tar slut. Tvärtom, den växer och ger ringar på vattnet, både för den som får och den som ger. Så låt oss göra det till en win-win både på våra arbetsplatser och i vår vardag.