Om jag kan locka åtminstone en enda ytterligare person att se den är jag nöjd, för jag upplever att alldeles för få har gjort det. Den är betitlad ”Come and See” på engelska och ”Gå och se” på svenska.
Till att börja med så kan det vara klokt att ge en liten varning. Filmen är minst sagt inte för alla, men den är något som alla borde se. Det är en vitrysk film av den ryske regissören Elem Klimov, filmen är hans sista och absolut mest välkända. Den hade premiär 1985 och blev genast stor succé.
Den är svår att beskriva, för den liknar verkligen ingenting jag tidigare sett. Jag har läst att andra beskriver filmen som ”en upplevelse”, vilket låter oerhört banalt och klyschigt, men som faktiskt passar perfekt. Den handlar om en ung vitrysk pojke vid namn Flyora från en liten by ockuperad av nazisterna under andra världskriget. Han går – mot sina föräldrars önskan – med i de vitryska rebelliska trupperna och får på så vis skåda den fula undersidan av kriget.
Filmen är baserad på verkliga händelser i byn Khatyn under andra världskriget, där nästan hela befolkningen massakrerades av ”Shutzmannschaft Battalion 118”, en paramilitärisk bataljon av nazist-kollaboratörer från främst Sovjet och Ukraina. Totalt under andra världskriget dog två miljoner människor i Vitryssland, drygt en fjärdedel av befolkningen.
Som vanligt med filmer som handlar om andra världskriget så är det fruktansvärt hemskt och mörkt, men filmen lyckas med detta utan att vara överdrivet blodig och vulgär, vilket annars är en vanlig trop i krigsfilmer. Från minut ett hypnotiseras man och får i vad som känns som en enda lång scen följa Flyora från start till slut i hans upplevelse av kriget.
Man får se Flyora förvandlas från en ung pojke som är ivrig att göra det rätta, till ett väderbitet skal av en människa som verkar ha sett helvetet och sedan levt för att berätta om det. Det är en hyper-realistisk skildring som borrar djupt inom en och lämnar spår.
Jag kan ganska självsäkert påstå att till och med den mest krigslystna människan i världen skulle få kalla fötter efter att ha sett denna film. Den fungerar som en bra läxa i humanitet (och vad det innebär med total avsaknad), som en del kanske skulle behöva få uppleva. Om inget annat så tror jag den kan fungera som en påminnelse att trots omständigheterna, så lever vi alla i en rätt så bra tid.