När jag stannar och frågar berättar han att han är orolig över att lämna lastpallen ”Det är ju olagligt, jag kan bli fälld på DNA-bevis”. Hur han hittat lastpallen och vad som fått honom att bära den i drygt en kilometer är fortfarande ett mysterium.
Eller den gången min kompis Gustaf skulle ta ut pengar från en automat men hans kort ”nekas” flera gånger, maskinen skriver endast ut små kvitton som han inte riktigt kan tyda. Till slut inser han att vad som egentligen skett är att han betalat för tre veckors parkering mitt i centrum, det var ju nämligen inte en bankomat, utan en parkeringsautomat som han stått och klickat på (om någon från Specsavers läser kan jag sälja in denna idé som reklam).
Eller alla idrottsturneringar som jag och mina kompisar deltagit i de senaste åren. Jag minns speciellt då vi fick tycke för spökboll och spelade en turnering. Jag var glödhet och det talades länge om mina bravader på spökbollsplanen.
Vad har dessa brokiga minnen gemensamt? Jo, de utspelar sig i Uppsala, min hemstad de senaste tre åren. Det är dessa saker jag berättar för min flickvän medan vi traskar genom Observatorieparken i Uppsala och gläds av synen av naturen full i blom.
Norrlands-sommaren må vara vacker, men när det kommer till växtlighet lägger den sig platt för södra Sveriges färgsprakande fyrverkerisommar. Vi traskar melankoliskt förbi platser rungande av studentminnen. Det är nämligen så att min kandidatexamen är avlagd, studentlägenheten uppsagd och flyttlådorna packade. Man kan säga att vi säger hejdå till vackra Uppsala, i alla fall för denna gång.
Det är vemodigt. Det har hunnit hända mycket under dessa år. Jag har träffat massor med väldigt goda vänner, engagerat mig i föreningar, skrivit otaliga uppsatser och tentamina och kanske hunnit växa upp lite mer, även om det är få människor som skulle våga påstå att studentlivet är särskilt ”vuxet”.
Minnena är otaliga, vännerna är oförglömliga och tiden har varit fenomenal. Vi kanske ses igen Uppsala, det kan vara snart, det kan vara långt in i framtiden, kanske sker det inte alls.
Oavsett så är jag oerhört tacksam för tre fantastiska år i en av Sveriges finaste städer. Det är som Dr. Seuss så väldigt klyschigt skulle ha sagt, ”Don’t cry because it’s over. Smile because it happened”.