Då snubblade en av kompisarna in på en passionerad monolog om förlorade filmer. Alltså sådana som var planerade men aldrig blev av, eller filmer som gått förlorade av andra anledningar. Han berättade om Greed (1924) regisserad av Erich von Stroheim, vars åtta timmar långa originalversion redigerades och klipptes mot Stroheims vilja ner till två och en halv timme. Detta var inget annat än skandal, utbrast min vän med glödande ögon.
Greed baserades på boken Mc Teague skriven av Frank Norris. Boken handlar om ett förhållande som förfaller till fattigdom och våld som konsekvens av parets avundsjuka och girighet. Människorna i boken är långt ifrån perfekta eller ens goda, de är fyllda av dåliga egenskaper och synder. Men samtidigt kan karaktärerna inte hjälpa det, deras hemska beteende kommer från den bristande samhällsstrukturen runt omkring dem. Detta ville Stroheim fånga i sin filmatisering av boken. Han hade stora planer, det var ett gigantiskt projekt, vars fulla version tyvärr aldrig kom att se solens ljus.
Stroheim som regissör var väldigt kontroversiell i Hollywood. Han var känd för sin ovilja att anpassa sin avancerade och visionära filmteknik för att bli kommersiellt accepterad samt att han ständigt insisterande om total artistisk frihet. När studion som producerade Greed blev köpt, så sparkades Stroheim från regissörsstolen. Filmens längd klipptes dramatiskt och all film som exkluderades från slutversionen slängdes av en vaktmästare. När filmen visades på biograferna i USA blev det en gigantisk flopp.
Är det inte fantastiskt ironiskt? Filmens handling om girighetens destruktiva effekt på människor slingrar sig ut från skärmen in i verkligheten. Där jakten på lönsamhet leder till att förhållandet mellan regissör och studio bryts, endast brända broar kvar. Det som till en början var ett lovande projekt slutar i en total flopp på bioduken. Stroheim blev inofficiellt bannlyst från att regissera Hollywood-filmer kort efter detta och fortsatte istället som skådespelare i amerikanska och franska filmer.
Idag är Greed ansedd som en av världens bästa filmer och det är lätt att förstå varför. Filmens självuppfyllande profetia omsvärmar allting och alla som haft någonting med produktionen att göra, inte bara karaktärerna på bioduken. Det hela är en fascinerande historia.