Absurt. I mitt huvud är det kompisar, familjen och mormors väninnor som läser det jag skriver, ingen annan. Kanske för att det bara är de som uppmärksammar när jag skriver i Norran.
Det är nämligen så att förutom mormor, som ALLTID sms-ar då en av mina krönikor publicerats, så kommer inte mitt härliga extraknäck på tal särskilt mycket i vardagen. Det har aldrig slagit mig att någon annan skulle läst mina texter, inte förrän denna midsommar.
Vi firade ett lagom stort gäng och hade det väldigt trevligt, många nya ansikten som visade sig vara gemytliga människor. Eftersom det var många som inte tidigare hade träffats så bestämde vi att en namnlek var lämpligt, ett härligt tillbakakast till alla pinsamma skolstarter. Reglerna lyder: nämn ditt namn, samt ett djur på första bokstaven i ditt namn och vad du pysslar med till vardags. Simpelt.
Till slut blir det min tur och jag säger något i stil med “Jag heter William, jag har pluggat i Uppsala och nu jobbar jag, mitt djur får bli wombat för jag tror inte jag kan något annat på W.”, sedan är jag redo att skicka taktpinnen vidare till nästa stackare.
Då hejdar en av tjejerna mig och frågar, “Är det inte du som brukar skriva i Norran?”. Tystnad. Jag tittar runt efter vem hon pratar med och inser att alla tittar på mig, stor förvåning följer. Hur fasen vet hon det? Jag börjar skratta och säger att ja det är det minsann och förklarar min förvåning, hon skrattar. Det visar sig att en till person vid bordet också misstänkte det. Vi skrattar ännu mer.
Det hela är för mig väldigt roligt, första gången jag får träffa fans. Jag berättar att det är bara att ställa sig på kö sen så kan jag signera grejer, men nu ska jag inte stjäla rampljuset något mer, sedan går leken vidare.
Senare på kvällen cyklar jag och Elin hem, jag har solglasögonen på mig fast det inte är ljust för att undvika paparazzi.
Vi vaknar nästa morgon och ska gå och köpa lunch, samma sak då, slänger på en keps för att vara på säkra sidan. Jag ser en person med mobilkameran framme och jag förstår direkt att det är Hänt Extra och är millimetrar från att dra en riktig kändisklassiker och balla ur för att de inte lämnar mitt privatliv ifred. Elin tittar på med en orolig blick.
Skämt åsido, kul att någon faktiskt läser. Denna krönika går således ut till mina två första fans (ja, förutom mormor då), Tea och Frida.