Trots den vackra junisolen och den varma doften av vind så satt hans pappa och grunnade för sig själv. Efter en halvtimme frågade Ronny vad som gav honom sådan huvudbry och pappan hade då tittat mot solnedgången och sagt: ”Tänk i vinter, fan vad vi ska frysa.”
Ordet apokalyps är på krass grekiska bara en hopslagning av ordet ”apo”, som betyder ”bort” och ”kalyptein”, som betyder ”det som döljer”. I västerländsk kultur har ordet fått den exklusiva innebörden av att vara den yttersta dagen. Jordens undergång.
I kulturen påminns vi ständigt om den. Dagen det är kört och det moderna samhället dör. Den kan representeras av ett klimathot, en superskurk eller utomjordingar som vill ta över planeten. Apokalypsen tar olika former men förmedlar samma känsla. Ett hot om att allting har ett definitivt slut. I berättelserna följer vi hjältarna som övermannar hotet och låter världen andas ut och återgå till ett normalläge.
Sen har vi det andra, berättelser där det redan är slut. Postapokalyptiska berättelser där slagna hjältar vandrar runt i ett öde landskap. Där varje dag blir en kamp för att existera i en värld som redan tagit farväl av en. Hur berättas en historia när det definitiva slutet redan hänt?
1997 hade Ronny Erikssons Bondånger premiär på SVT och vi kunde följa invånarna i en glesbefolkad by uppe i Norrbotten som enligt EU:s senaste folkräkning inte finns.
Trots att Ronny kallade serien en Lut–opera (eftersom det inte är en såpopera utan har en fränare doft) så hittar jag en postapokalyptisk känsla.
Bondånger är en by som urholkats av marknaden och lämnats för att dö. Kvar är de arbetslösa byborna som EU inte ens ger värdigheten att få finnas på papperet, och som Ronny säger: ”Om man nu inte finns, varför gör det då så förbannat ont?”.
Men Bondånger fortsätter envist att kräva sin rätt till existens. Genom byteshandel, solidaritet och lite bidragsfusk tar dom sig igenom vardagen samtidigt som Ronny försöker få stockholmaren Birgitta att stanna kvar, så att dom till nästa folkräkning har nog många invånare för att bli en person per kvadratkilometer.
I sista avsnittet bestämmer sig Birgitta för att stanna. Byn firar och även om det liknar en seger är Ronny medveten om att det bara är en tillfällig respit. Invånarna blir äldre och de unga färre. Naturresurserna är utarmade och vinsten har redan investerats i södra Sverige.
Vintern är på väg, och fan vad de ska frysa.