Jag sitter intill Gargån och lyssnar till en egenföretagare som under många år arbetat med att restaurera och återskapa gamla byggnader i Norrlands inland. Han berättar vördnadsfullt om hantverkare som med enkla redskap byggde hus, tillverkade redskap och planerade avancerade konstruktioner för att förenkla flottningen eller bygga hållbart. Om en gammal timrad arbetarkoja som för några år sedan flyttats och byggts upp för att kunna visa och bevara historien om våra kunniga förfäder, hantverkare, flottare och skogsarbetare. Den dagen, då vi tjugotalet historieintresserade cyklade fyra mil längs gamla cykelvägar fick vi lyssna till otroliga berättelser, förmodligen inte alla med hundra procents sanningshalt, men ändå, hälften är nog. Om Per Jan´s vid Gråberget, legendarisk tjuvskytt i början av 1900-talet, eller om Gustav Jonsson som vid tio års ålder fick följa sin far för att hjälpa till med trädfällning, hängandes i en uppspänd lina mellan två träd, längs cykelvägen mellan Lindgrens fäbod och Svältsnöret. Eller om terrassering, vägtrummor och broar som med enkel konstruktion byggdes tidigt 1900-tal för att hålla in i framtiden. Yepp, de håller än idag.
När cykelstigarna skapade streck i skogslandskapet (1920-1960) hade någon noggrant planerat i förväg, såväl kostnader som konstruktioner. Många sträckor av cykelvägarna låg ute på anbud och den som lade lägsta budet (ungefär som dagens kommunala upphandlingar, vissa saker ter sig lika) på varje sträcka fick uppdraget, ofta de torpare som bodde intill framtidens cykelväg. Men cykelepoken bidde kort. Bilen brummade redan upp mot skogarna och cykelvägarna blev skogsbilvägar.
Den här cykeldagen, i mitten av augusti, var det någon som så precist uttryckte kärnan av Norrlands historia: ”Norrland inte Europas sista vildmark som den ibland marknadsförs. Långt ifrån. Här har människor bott och arbetat i många hundra år. Det var en boplats redan då, ingen vildmark.” Spåren finns, överallt. Spår efter samiska boplatser, torp, odlingar, flottarleder, cykelbroar, vägtrummor, mjölkgropar och allt däremellan.
Att vara stolt över sin hembygd och sina förfäder är lätt. Men när du plötsligt ser spår efter dem i naturen, överallt, är det än mäktigare. Och att bo mitt bland historien, att få ta tillvara och förvalta den in i framtiden, är mäktigast.