Jotack. Allt är ju relativt.
Björns feedback var som ett eko från barndomens "Tänk på barnen i Afrika", som man fick höra när man dristade sig till att klaga på mat som inte smakade toppen. Biafra-sparbössan stod på spiselkransen och påminde en om att vara tacksam.
Och om vi bortser från krönikans mer underhållande form och det faktum att allt vi skriver i Norran inte kan handla om misären i Ukraina, så är ju perspektiv bra att ha.
Att förutsätta att andra inte har det är däremot lite märkligt. Att liksom utgå ifrån att ens medmänniskor är totalt enkelspåriga. Eller att fråga de som aktivt engagerar sig i något varför de inte hellre bryr sig om något annat, ännu viktigare. "Jaha, du tycker att det är relevant att rädda kattungar, vore det inte bättre om du försökte hjälpa misshandlade kvinnor?". Eller för all del: "Så du fokuserar på att överleva snösörjan i november, men har du tänkt på hur de har det i Ukraina då?"
Så här, Björn. Man kan ha två – och faktiskt betydligt fler – tankar i huvudet samtidigt.
Sedan jag fick mitt cancerbesked tidigare i år har jag tänkt på det här med perspektiv en hel del. Det är ju tråkigt att vara sjuk. Men jag hade turen att drabbas av en cancerform som hittills varit behandlingsbar, och där det finns en tydlig vårdplan och erfarna läkare. Alla har inte lika tur. Alltför många förlorar sina föräldrar, barn och livs kärlekar i obotliga sjukdomar. Det är värre.
De senaste veckorna har vi berörts av Börje Salmings hastiga bortgång i ALS, en fruktansvärd sjukdom. Jag har sett på nära håll hur skoningslöst den kan drabba. Det är värre.
Jag har en vän som slåss mot ME, och den inkompetens och hjärtlöshet som hen gång på gång möter skulle vara skrattretande om det inte vore så vedervärdigt inhumant och kränkande. Det är värre.
Att jag har fått en fantastisk vård och ett bra bemötande betyder inte att jag misstror andra som har annorlunda erfarenheter. Inte heller att det utsatta läge som vårdpersonalen befinner sig i inte är på riktigt. Flera perspektiv kan vara sanna, samtidigt. Man kan välja att fokusera på det negativa eller på det positiva, eller både och.
Det finns också gott om världsliga saker som upptar vår tid. Så är det att vara människa. Det är därför det är möjligt att bli köpstressad över den enorma mängd Black Week-erbjudanden som haglade över en förra veckan, samtidigt som man gråter över Giving Peoples Facebook-flöde där desperata föräldrar vädjar om hjälp att kunna ge sina barn mat, och kanske en julklapp.
Får man vara så enormt bortskämd att man ibland glömmer bort sina egna privilegier? Får man självömka, deppa, klaga på priset på smör eller på skattepolitiken, eller ska man vara medveten och tacksam för det man ändå har? Om man har lyxen att inte alltid behöva välja mellan pest och kolera utan ibland mellan pest och något betydligt mer lättsinnigt, vad tar man? Och om vi väljer det lätta, gör det verkligen att vi slutar tro att pesten finns?
Perspektiv är viktiga. De hjälper oss att relativisera och sympatisera. Livet är förvisso inte en tävling i vem som har det sämst, eller bäst för den delen. Och kanske är det inte så konstruktivt att i sina djupaste dalar klamra sig fast vid tanken på att det faktiskt hade kunnat vara värre. Men ibland hjälper det.