Min första tanke går direkt, som en klar blixt genom huvudet, vart skulle vi fly? Det är ju här vi har allt som är viktigt: Vänner, familj, vårt hem, mat, alla våra saker, värme och trygghet. Hur skulle ett liv där vi inte längre har allt det där överhuvudtaget vara möjligt? Tittar ut genom fönstret och funderar, de vita snöflingorna singlar ner över äppelträdets nakna grenar. Under snötäcket vet jag att tulpanerna, krokusen och pärlhyacinterna väntar på våren. Snart kan man sitta på den nyinköpta renskinnsfällen och njuta av solen mot den varma husväggen. Jag skulle inte vilja lämna allt det bakom mig, verkligen inte alls. Vill någon lämna hela sitt liv bakom sig?
På TV kablas bilder av attackhelikoptrar som flyger extremt lågt över villaträdgårdar ut till oss alla att beskåda. Människor försöker desperat plocka ut kontanter från bankautomater där alla kontanter redan tagit slut. Nyss gick det såklart att handla med kort, men de spelregler som gällde igår gäller inte idag. En ung kvinna blir intervjuad och säger med gråten i halsen: ”Mamma ringde och sa att nu har kriget brutit ut.” Trots att mamman kvällen innan invasionen sagt att det nog inte skulle bli så illa. Tiotusentals människor sitter i kilometerlånga bilköer för att fly. Fly från allt som var deras: Vänner, familj, älskade hem, mat, saker, värme och trygghet. Vart ska de fly? Vilket land kommer att ta emot dem? Vad kommer att hända på vägen? Hur rädda och ledsna är de? Hur kan de förklara och trösta sina barn? På TV hörs ett ljudklipp av ett barn som gråter och skriker av skräck över explosionerna, de måste fly nu. Valet är inte längre deras.
Tankarna snurrar, men barnet har ju ställt en fråga och hur ska jag kunna svara på allt det här innan det är dags att gå i väg till ännu en skoldag? Till kompisarna och lärarna, i det välordnade klassrummet, med datorer och en vällagad skollunch och spanska, gympa och hemkunskap. Med allt det där som vi haft så länge att vi ibland tar det för givet. Som freden, demokratin och den gemensamma välfärden.
Jag svarar med något som jag faktiskt inte vet, men självklart hoppas av hela mitt hjärta kommer att stämma (nu och för alltid) och som jag önskar att mamman till den unga ukrainska kvinnan också kunnat få fortsätta säga: ”Du behöver inte oroa dig vännen, det kommer inte att bli krig här.”