En vän till mig kör bil en liten bit utanför stan, och ser någon gå vid sidan av vägen. Hon går mitt i regnet, inget paraply. Han känner igen henne från ett sammanhang de brukar röra sig i, stannar så klart till och erbjuder skjuts. Hon kanske missat bussen? Ska gå långt? Han vet inte. Så han stannar till och frågar, hon tackar nej, och han åker vidare.
En tid senare träffar han en manlig bekant som visar sig vara förälder till hon i regnet. Farsan ger killen en mild utskällning över att han stannade till. Han säger att hon blev rädd, att skolorna har skrämt upp ungdomar när det gäller historier om bilister med illvilliga syften. Sensmoralen: han borde inte ha försökt hjälpa.
Jag satt en tidig fredagkväll med några kompisar på puben. En ensam man sitter lite längre bort, ser lite nere ut och jag bjuder in honom till vårt sällskap. Det är en fin gest jag själv och de flesta uppskattar, om än ovanlig. Efter att han satt sig ner så har vi, så vitt jag uppfattar det, en trevlig stund. Fram tills dess att han frågar med misstänksam ton: varför bjöd du in mig hit? Jag blir överraskad av frågan, skälet är uppenbart i mina ögon. Men jag lyckas stamma fram något om att det är trevligt att träffa nya människor. Han blir mer och mer misstänksam, litar inte på mig, och gör insinuationer om att jag kanske skulle ha baktankar. Till slut påpekar jag att det är fritt fram att sätta sig själv igen, vilket han gör.
Rädslor, överallt. Det går genom alla åldrar, alla bakgrunder, bägge kön. Folk ser en fiende bakom varje buske. Hur hamnade vi här? Och så här blir det: människor slutar sträcka ut en hand till varandra. Om inte för att undvika illasinnade rykten, så av egen rädsla för den andre. Ett samhälle som lär folk att vara så rädda för minsta lilla risk, att till och med erbjudande om hjälp upplevs mer obehagligt än välkommet, det är ett sjukt samhälle.
Jag vägrar bidra till en sån värld. Jag kommer fortsätta erbjuda den gamle hjälp med tunga kassar, även om folk tror att jag ska råna honom. Jag fortsätter bjuda in den som sitter ensam ut till sällskapet. Och jag kommer att fortsätta erbjuda skjuts i hällregn till den som går utan paraply. Vi får se när jag blir åtalad för brott mot "lagen-om-undvikande-av-erbjudande-om-hjälp-till-den-som-tycker-det-är-känslomässigt-jobbigt", eller vad det nu är för tokig lag som landet kommer att stifta i framtiden.
Varmt välkommen att tacka nej till hjälpen, men jag tänker tametusan inte sluta erbjuda den.