På förekommen anledning kan jag än en gång konstatera: Jag hatar väder. Rent generellt alltså.
Det är lätt att förledas en vårvinterdag när solen strålar och man sitter i en snögrotta och fikar utan jacka. Det är njutbart. I ungefär 30 minuter. Sen ska det pulsas genom skare som inte riktigt håller, vantar ska bli dyngsura och ballerinakexen ska ta slut. Solen går i moln och en iskall vind får dina ögon att tåras.
Väder går aldrig att lita på.
Vintern är min värsta tid på året, men alla andra säsonger ligger inte långt efter.
På sommaren är det antingen outhärdligt hett, alternativt behöver man hantera både sin egen och andras besvikelse över att det är så kallt. Inom kort måste man börja överväga vantar på kvällspromenaden på grund av illasinnad nordlig blåst. Sen kommer den avskyvärda senhösten med regn och storm och ishagel och slask och väderfan och hans moster.
Ska man sen behöva utstå meterdjup drivsnö och bilrutor som måste skrapas varje morgon i kolmörker? Behöver vi isgator, plogvallar och horisontellt snöblandat regn?
Efter några helvetesmånader kommer den fruktansvärda vårvintern då folk envisas med att vara ute och grilla korv och helt förneka att deras fötter har förfrusit. Mysigt!
Det är egentligen obegripligt att nån frivilligt vill vistas utomhus längre stunder och utsätta sig för vädrets onda makter. Men uppenbarligen ger sig många gladeligen ut för att campa eller fjällvandra. Min egen tvillingbror köpte ett tipitält för att kunna kuska land och rike runt med fru och småbarn. De verkar genuint gilla det.
Så långt räckte de generna.
"Men flytta då om det inte passar!"
Jo, men förutom att min familj envisas med att bo här, så uppskattar jag också fungerande vattentryck, kollektivtrafik som inte ger mig dödsångest och frukost med nån form av fiberinnehåll. Att bo utomlands går bort och ärligt talat är vädret inte särskilt mycket bättre i andra delar av Sverige.
Det är inte livet här i stort jag är bitter på, bara väder i allmänhet. Det är så outsägligt trist att behöva ägna så stor del av livet åt att parera nederbörd i olika former.
Handlar allt bara om dåliga kläder? Det sägs ju så. Alla vet att all form av uteaktivitet är en materialsport, men jag har noll lust att köpa vattentäta kängor och vindtäta funktionsplagg för tusentals kronor för att vara rustad för en eventuell naturupplevelse. Så det blir en ond cirkel. När jag väl trotsar vädrets makter är jag allmänt miserabel i mina Acne-kängor och en gammal skaljacka med företagslogga på.
Jag är en fruktansvärt dålig norrlänning.
Som tur är träffade jag en man som inte heller är särskilt förtjust i utomhusliv. Vi är så att säga hotellmänniskor. Då och då försöker vi ändå, eftersom det verkar vara nån slags mänsklig konsensus att man ska älska naturen. Vi var orimligt stolta då vi förra året lyckades genomföra en nästintill perfekt dag på Bjuröklubb med uppstekt pannkaka på en muurikka. Gissa om det är instagrammat?
Men sånt är undantagsfall. Vädret är fortsatt min nemesis. Och det kommer inte att bli bättre.
Med den klimatkatastrof som närmar sig blir det plötsligt ett riktigt problem. När regn inte bara är ett bekvämlighets-bekymmer, utan riskerar att spola bort ditt hus, eller när obönhörlig hetta torkar ut alla vattendrag, då kan vi börja gnälla på riktigt.
Det här är bara en försmak.