Den som ibland kallas för människans bästa vän, ja jag menar hunden, har också varit en del av våra liv under en nästan ogripbar lång tid. I skrivande stund har jag förmånen att dela vardagen med två fantastiska följeslagare av det här håriga slaget. En stor brun och vänlig varelse, vars liv handlar om att sprida konstant positivitet och bära hem så stora pinnar som möjligt från skogen, och nu också en liten svart knasbollsbebis som precis flyttat hem till oss. Familjemedlemmar av en annan art som utan tvekan gör oss till en del av sin flock.
Det finns så många dimensioner av det här med att få förmånen att dela sin vardag med djur. Forskning visar till exempel på omfattande hälsoeffekter, att klappa en lurvig kompis dagligen sänker blodtrycket, reducerar stress och får oss att utsöndra må-bra-hormonet Oxytocin. För att inte tala om känslan av att du aldrig är ensam, att det finns någon som behöver dig och din omvårdnad, och som tacksamt tar emot, utan att egentligen kräva något tillbaka. Det ger mätbara effekter både på människors livskvalité och livslängd.
En sak som kanske inte så många av er känner till är att jag under den första halvan av mitt liv var en fanatisk hästtjej. Jag överdriver inte när jag använder ordet fanatisk, för det var hästar som gällde 24–7. Att hålla på med hästar övergår ofta till att bli en livsstil snarare än en avgränsad hobby. Men, som för många andra, blev det till slut andra saker som tog tid i mitt liv, studier, barn, arbete och hästintresset falnade. Ett halvhjärtat försök till att återuppta hästlivet för ett tiotal år sedan slutade tyvärr i en ridolycka, som fick mig att lägga ridstövlarna på hyllan för gott.
Så i mitt liv är det nu hundar i stället för hästar som gäller och jag känner mig helt tillfreds med det valet. Fast häromkvällen slog jag på TV:n och råkade hamna framför en fantastisk dokumentär, Elisa och drömhästen. Skelleftebon Johan Granstrand har på ett fantastiskt berörande sätt skildrat allt det där om en gång i tiden också var mitt liv: Slitet, kampen i vardagen, tårarna, glädjen och den stora kärleken till hästarna. När jag såg den kände jag för första gången på många år att man aldrig ska säga aldrig, så kanske jag en dag dammar av de där stövlarna igen. Se den du också, på SVT Play.