Alla som försökt förändra en vana vet hur svårt det kan vara, hur höga ambitioner man än har. För mig har det under en tid blivit uppenbart att det finns en massa saker i vardagen som bara görs i flygande fläng utan att jag ifrågasatt det och slutresultatet är precis det; fånigt.
Det började med att jag en dag stod och langade in disk i diskmaskinen och lät tankarna vandra omkring så där som man gör. Jag stängde diskmaskinen och skulle starta den. Jag har ägt min diskmaskin sedan 2018 och har använt programmen ”Auto”, ”Eco” och vissa gånger ”70’” om jag behövt ta i lite med smutsiga kastruller. Det är en bra diskmaskin men jag har ibland tyckt att det varit opraktiskt att det tar minst 2,5 timmar att diska. Eller gör det verkligen det? För plötsligt föll min blick på högra sidan av displayen där det fanns en markering med ”65’ 1h”. Nej, men just det ja.
Jag är både läskunnig och införstådd i vad tidsangivelser innebär men eftersom jag är van att starta programmen på vänster sida av displayen är det där jag har tryckt utan att fundera så mycket mer på det. Fånigt. Väldigt fånigt. Framför allt när jag aktivt tänkt tanken att det vore bra med ett kortare program ibland. Men snälla hjärnan!
Förra veckan var det dags igen då jag stod vid ingången till affären efter att ha handlat och kände ett visst motstånd mot att bära mina varor till bilen. Det var moddigt och halkigt så bära varorna var nog lika enkelt som att dra vagnen till bilen som jag dessutom parkerat längst bort på parkeringen. Det var många påsar och tungt var det. Men så jobbigt! Plötsligt slog det mig att man kan ju faktiskt köra fram bilen till ingången och lasta in varorna där. Japp, det gick hur bra som helst. Och det hade det ju gjort alla andra gånger jag släpat tunga saker med mig, så här i efterhand faktiskt helt i onödan. Fånigt.
Eller vad sägs om att bära med sig arbetsväskan till bilen på morgonen när man går ut och sätter i motorvärmaren för att slippa bära med sig den sen vid den verkliga avfärden och inte balansera väska, matlåda, eventuella extrasaker som ska med och husnyckel och bilnyckel på samma gång? Fånigt men förstås enkelt för hjärnan att göra som den är van att göra. ”Nu samlar vi ihop allt som ska med i ett svep som vi alltid gjort och ifrågasätter inte om det här är det bästa sättet att göra det på.”
Mitt nyårslöfte till mig själv i år blev ett projekt som jag döpt till ”Pantertant med guldkant”, alltså att jobba lite mer på självkärlek och ge mig själv en bättre chans att vara mitt bästa jag. Att få syn på fler sådana här fånigheter där jag av vana bara gör men i stället kan välja något annat som är bättre faller bra in under det tycker jag.
Även om jag inledningsvis funderade på att pyssla ihop en dumstrut till mig själv då jag såg tillbaka på dessa nyvunna insikter så landade jag i att det ändå är fantastiskt hoppfullt och positivt att man kan förändras i både tanke och sätt. Jag har hunnit fylla 47 år under januari och har haft många år på mig att befästa de här vanorna som sedan plötsligt upptäcktes och ändrades till något annat. Det tar jag med mig in i det här året med förhoppningen att göra fler kloka insikter och kunna känna mig nöjd över utvecklingen i stället för att bli irriterad över tidigare brist på insikt.