Det är tidig morgon i oktober. Mälaren ligger som en blankgrå vattenspegel nedanför huset. Dagen är avsedd för att röja i huset och att försöka bringa lite ordning i oredan av prylar och kläder. När jag var 23 år gammal fick jag mitt första barn. Två till kom i rask takt och den fjärde dottern kom med lite eftersläp. Fyra starka, kloka, vackra och alldeles unika döttrar.
I skrivande stund är de i åldrarna 19,18,16 och 11. Jag brukar säga att jag har fyra tonåringar i huset även om den minsta inte klivit in i det som anses vara tonår riktigt än, i alla fall inte på papperet.
När jag stod där vid tvättvindan på gården för 15 år sen och hängde upp strumpor som var så små att de passade min tumme så kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur det skulle vara med fyra viljestarka tonåringar i huset. Så fantastiskt och så kaotiskt.
Det är mycket som händer i människokroppen när den skall frigöras från föräldrar. Plötsligt finns det en urkraft, som på något sätt sopar banan med allt och sen finns det en tvättstuga.
När huset renoverades och tvättstugan tog sin form måste jag ha tänkt att barnen aldrig skulle växa och att strumporna för evigt skulle vara i tummelisastorlek.
Men så vanvettigt fel jag hade. En tvättstuga på 3 kvadratmeter. Galenskap rent ut sagt. För något som kan klassas som en svallvåg av tvätt, rullade in när samtliga barn gled in i tonåren. Alla fyra döttrar har ärvt min fascination för kläder. Men på en väsentlig punkt skiljer vi oss åt. Skillnaden ligger i hur länge man kan ha ett plagg innan det behöver tvättas.
Det fullkomligt svämmar över av kläder. Rena och smutsiga, i en enda salig röra. Jag drunknar i ett hav av jeans, underkläder, sängkläder, fina tröjor och gud förbjude dessa plagg som är så sirliga i sin utformning att de knappt tål vatten.
Jag har haft olika strategier. Färgsystem, tvättdagar, scheman samt låst dörr till tvättstugan. Inget har fungerat särskilt väl. Det där med att låsa tvättstugedörren, för att inte Tvättulven skulle husera nattetid och blanda alla material och färger, var den sämsta idén. För döttrarna behöver ju få ta ansvar och tvätta själva, oavsett om det innebär att lammullströjan får ärvas av hunden.
Sen är det något spännande med kläder. Det är som med kaniner som lever i fullständig frihet. Kläderna verkar föröka sig över natten. Jeansen har parat sig med en t-shirt och plötsligt finns det sju bikiniunderdelar som rasslar iväg över golvet och gömmer sig vid golvlisten.
Många kan nog känna igen sig i känslan av att drunkna i ett hav av bomull, viskos, neopren, polyamid och denim. Med förrädiska underströmmar av tvättmedel, sköljmedel och fläckborttagning. För att inte tala om den ljusskygga varelse som lever på botten av klädhavet. Den som äter strumpor, så att det finns 234 omaka strumpor och inte ett endaste ett som hör ihop.
Så är det dags att ta på sig dykarutrustning, kolla så att syret räcker och rigga harpungeväret för att dyka ner i det stora blå. Jag ska ägna dagen åt att harpunera förirrade bikiniunderdelar som lever i stim, fånga jeansens motsvarighet till hammarhajen och samtidigt försöka hitta ett sätt att motivera döttrarna till ordning och system i tvättstugan som är gynnsamt för alla och i synnerhet kan bäras med in i vuxenlivet och det egna boendet när det är dags.