Jag finner mig själv inkilad i glipan mellan den sena aftontimman och midnatt.
Glipan har på sistone blivit den tid på dygnet då jag ägnar mig åt mitt största intresse, nämligen läsning av böcker.
Jag minns doften från böckerna jag läste då jag var barn. Raderna med böcker i mammas lilla bibliotek, i en av kattvindarna. Där läste jag Grottbjörnens Folk, Inte utan min dotter, Törnfåglarna, Inte som andra döttrar, Jack och Koraloona. Tjocka böcker för vuxna läsare, som kanske inte passade för en 11- åring. Men jag uppslukades av ordens vindlingar och än idag kan jag se scener ur böckerna som jag byggde upp i läsandets värld. Hur jag smög några steg bakom Ayla när hon gick genom det höga gräset eller blickade upp mot en tropisk mattsvart natthimmel fast jag låg i flickrummets smala säng.
Jag kånkade hem kassar med böcker från biblioteket i Lövånger. Läste, läste och läste. Bibliotekarien frågade ofta om jag verkligen skulle låna så mycket böcker. Konstig fråga tyckte jag. Jag lånade ju för att läsa ut dem, lämna tillbaka dem och låna nya.
Nu kånkar jag runt på en ryggsäck vart jag än går. Fylld med böcker, fina anteckningsblock och pennor med bläck av allra bästa sort.
Läsandet har aldrig tappat sin magi. Jag reser världen runt med böckernas hjälp. Drar händerna efter skrovliga klippväggar, känner lukten av sanden i Sahara, vadar i grumligt vatten i söderns träskmarker, dyker från hög höjd i kristallklart vatten och vandrar genom Finlands skogar bakom Björnjägarens döttrar och känner lukten av deras smutsiga kroppar.
Att spara alla böcker jag köpt in, är ett ohållbart projekt. Jag ger bort eller lånar ut. En del av dem, som på något sätt fått en alldeles särskild betydelse sparar jag och lägger i synliga travar här och där. Pianot av Jane Campion, Alkemisten av Paulo Coelho, Koraloona av Noel Barber, Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs, Avalons Dimmor av Marion Zimmer Bradley och många, många fler
För några år sedan gav jag ut min diktsamling "Dis" och barnboken "Milly, mormor och Marimba". Magiska resor från första ord till utgivning.
Det finns alltid ett skrivprojekt på gång. Jag rör mig oftast i Västerbotten i mitt skrivande. Naturen, människorna, de vilda djuren och de många minnena blir till en helt egen värld och frihamn. Ord läggs till ord som blir till en trollstig i läsandets rike.
Var vore jag och vem vore jag utan läsningen och skrivandet?
För mig har det haft och har en helande, fantasieggande och terapeutisk verkan. I fantasin kan jag röra mig obehindrat i tid och rum. Det går att med människokroppen flyga nära, nära vattenytan i någon av vikarna längst Västerbottens kustlinje. Krypa in i gestalten av en ensam kvinna, vars enda sällskap är en långbeneskrank eller stå naken i pelarskogen och värmas av morgonsolens strålar.
Jag önskar mer läsning för alla. Den öppnar portar till känslor, magiska under och människoöden som ligger långt, långt bortom sociala mediers filtrerade ögonblicksbilder. Sen får man som på köpet ett ordförråd som inte går av för hackor.
Jag må vara riktigt usel på matte men krumbuktiga ord, det behärskar jag.
Dela gärna med dig av ett boktips när du läst den här krönikan så att jag och övriga läsare får möjlighet att upptäcka en ny författare som bjuder upp till läsglädje.
Jag tycker att vi gör 2023 till läsandets och fantasins år.