Något som jag ibland möter är människor som aldrig behövt, eller ens försökt förstå att bara för att jag personligen inte upplevt något så betyder det inte att det inte hänt. Jag tänker i mina lite mindre snälla stunder att det måste vara samma typ av människor som fortsatte att hävda att jorden var platt, långt efter att vetenskapen och all den samlade kunskapen övertygande förklarat exakt hur det låg till med vår inte alls särskilt platta planet. Jag tänker att det måste vara samma mekanism som får människor att slänga ur dig sådant som: ”Men ingen har någonsin utsatt mig för något? Jag förstår ingenting av det här. Varför har kvinnor inte sagt något tidigare om det nu har varit så här illa hela tiden?”
Här kan jag inflika: Det har sagts många, många gånger. Att få ett helt samhälle att lyssna är däremot en helt annan fråga.
Under och efter #metoo har vi dessutom ett flertal gånger kunnat höra och läsa om män som känner sig mer illa till mods vid tanken på att bli anklagade för att vara sexualförbrytare än det konkreta faktum att var tredje sjuttonåring tjej har utsatts för sexuella övergrepp. Vi har fått höra män som på fullt allvar säger saker som: ”Man vågar ju knappt säga hej till en tjej och hur ska man kunna flörta nu då? Eller som en man uttryckte sig: ”Hur grått och meningslöst blir livet om man inte får köra lite sexistiska skämt på skoj? Ska vi förbjuda livets goda eller?”
Jag tänker på hur rädd jag varit många gånger under min uppväxt, gått på en mörk väg med pulsen bankande i bröstkorgen, med iskalla händer runt nyckelknippan som ett desperat försök att känna sig lite mindre sårbar, och det är inte bara jag, mer än var 5:e kvinna har någon gång avstått från att gå ut på kvällen av rädsla för att bli överfallen eller hotad. Jag tänker att livets goda är att kunna känna sig trygg i en familj med människor av alla kön. Känna sig helt säker på att ingen full och skränig farbror skrämmer en femåring (eller femtonåring) med sexuella och kletiga anspelningar och kallar det för skämt. Jag tänker att det som är meningsfullt är att skratta tillsammans, i stället för på bekostnad av någon och visst är motsatsen till grått när även den minsta personen i gemenskapen kan känna att den får utrymme att berätta något viktigt, och att de andra lyssnar och visar intresse?
Det är dessutom generellt så himla ledsamt att vi måste gå omkring och vara rädda för varandra. Men det som övergår mitt förstånd är hur någon kan missa poängen. När ett problem påtalas måste vi kämpa tillsammans för att lösa det. Vi måste bygga ett tryggt och jämställt samhälle för det är verkligen helt galet att det fortfarande finns män som på riktigt inte kan förstå skillnaden mellan att vara vänlig, säga hej, flörta, och att gå över gränsen för sexuella trakasserier?
Till sist, jorden är rund och du måste förstå att något kan vara ett enormt samhällsproblem även om du personligen inte upplevt det. Så ta del av den kunskap som redan finns. Läs typ allt av Katarina Wennstam. Lyssna på alla kvinnor som har blivit utsatta (eller i nuet utsätts). Läs den här krönikan en gång till och försök låta det sjunka in, så här ser det ut. Hur gör vi för att det inte ska se ut så i morgon?