Det är en lyx att kunna resa. Det är inte alla förunnat att ha en farmor som ser efter barnen och grannar som skjutsar och hämtar från skolan medan man själv njuter öststatshistoria och trendiga kaféer. Jag är bortskämd och borde inte klaga.
Men låt oss ändå kontemplera varje resas kritiska punkt: hemfärden. Redan när man börjar släpa resväskan mot tunnelbanestationen kommer våndan över att ha spenderat lite för mycket på livets goda. Man ångrar den indiska brakmiddagen man åt kvällen före. Allt man vill nu är att komma hem till sitt vanliga liv och en detox-kur, men innan dess har man tolv timmars helvete framför sig.
Och ursäkta, vad hände med den tyska effektivitet?
På Hauptbahnhof råder total förvirring. U bahn till flygplatsen som skulle finnas här går inte att hitta. Vilket annat tåg kan vi ta? Kvinnan i informationsdisken, vars jobb det borde vara att hjälpa till med sånt här, skickar oss till turistbyrån som föreslår en komplicerad rutt med många byten. Samtidigt utannonseras ett direkttåg på perrong 2. Där träffar vi en vilsen dansk student vars flyg går om en timme. Jag tycker bara synd om honom.
Tåget byter perrong med kort varsel. Vi hinner inte rusa dit. Får ta nästa tåg. Det ska gå från spår 3. Vi överhör dock någon som säger att det ska komma in på spår 4. De digitala skyltarna avslöjar ingenting, men ett tåg kommer mycket riktigt. Det är oklart om den biljett vi köpt gäller, men ingen kollar.
Säkerhetskontrollanterna på flygplatsen är däremot nitiska. Mannen vid röntgenbandet vill inte riktigt tro på de som säger sig inte ha en laptop i väskan. Killen framför oss i kön svettas påtagligt. Man blir nervös för att göra fel. Jag lägger noga upp telefonen och den lilla påsen med dyra krämer.
"Ingen laptop?", frågar mannen misstänksamt. Nä, även om jag önskar att jag haft med en eftersom chromcasten på hotellrummet inte fungerade. Vorsprung durch Technik, really?
Dags för boarding, men det händer ingenting. När passagerarna först tre minuter innan påstådd avgång släpps på följs inte ordningen där grupp A och B går ombord först, utan det är alla på en gång. Gillar du långa köer och kaos numera, Tyskland? Frågar åt en vän.
90 procent verkar föredra kabinväskor som handbagage. På ett fullbokat plan blir det snabbt trångt på hyllorna. En alltmer frustrerad flygvärdinna vädjar om att man ska sätta sig ner snabbt. "TACK för din hjälp", säger hon. Passivt aggressivt.
Vår slot för avgång börjar ta slut. Men folk står förstås fortfarande i gången och kränger av sig ryggsäckar och stoppar medresenärer från att passera. Aldrig har jag sett ett ansikte utstråla större trötthet över mänsklighetens tillkortakommanden än när flygvärdinnan håller säkerhetsdemonstrationen fyrtio minuter senare.
Så där fortsätter det. På Kastrup orsakar brist på flygledare massiva förseningar. På Arlanda råder också förseningar. Sista planet till Skellefteå är en timme sent. Utanför gaten nickar vi mot kända ansikten i trött samförstånd. Alla vill vi bara hem.
Tillslut landar vi på Falmark. En resväska kort. Det är sedan bara tur att vi inte krockar med älgkon vi ser i dunklet vid vägkanten. Hemresan hade slutat betydligt värre då.