Jag har ett barn som nu lämnar den svenska grundskolan. Hon är alla skolenheters dröm med höga ambitioner, kunskaper och förmågor som i slutändan har lett fram till höga betyg och en plats på ett idrottsgymnasium. Det här i kombination med en snabb fysisk tillväxt och en mycket oturlig skadeperiod har också bjudit på en långdragen rehabiliteringsperiod med mycket tankar, tvivel, oro och depression.
Under höstterminen i åk 7 förstod jag att det inte längre var hållbart för henne att stanna kvar på den skola där hon var. Det etablerades fler och fler mönster som inte hjälpte henne även om allt gjordes i all välmening. Förändringar är sällan populärt bland barn i yngre tonåren och med en depression som styr tillvaron blir det ännu svårare att stå ut med det. Men så fick det bli. Det enda vi lämnade öppet för henne var att få vara med och välja skola. Jag hade trott att någon högpresterande skola i centrala Skellefteå skulle få ytterligare en elev men där hade jag helt missbedömt mitt barns styrka och karaktär. ”Boliden. Jag vill gå på Bolidenskolan.”
Jag har arbetat i det området nästan hela hennes liv och hon har både krupit och sprungit genom de korridorerna. Men att hon som tonåring skulle bestämma sig för att ta plats där hade jag aldrig kunnat drömma om. På mitt varför fick jag svaret att hon ville vara del av en plats där inte alla bara bryr sig om att vara likadana.
Boliden glänser inte i betygsstatistik, till största del beroende på att eleverna på skolan har en varierad skolbakgrund vilket påverkar slutbetygens resultat. Men det gör också att den undervisande personalen blir mer än bra på att möta elever från alla världens hörn och undervisa dem tillsammans. Att hitta det som förenar mer än vad som är olikheter och skapa kunskap tillsammans. Det kräver goda relationer, tydliga och höga förväntningar, stark tilltro och ett fast ledarskap. Och allt det här hjälpte också mitt barn att hitta tillbaka till sig själv, hitta nya sätt att förhålla sig till prestation och återhämta sig.
Det låter enkelt men det var det inte. Hon hade en mycket tydlig bild av hur en duktig elev gör och den stämde inte överens med hur saker lärdes ut i Boliden. Herregud så arg hon varit vissa dagar när vi åkt hem. Hon har tjurat, ifrågasatt och passivt aggressivt inte velat delta men det har inte spelat någon roll. Personalen höll i och höll ut, hänvisade till den satta ramen och vann steg för steg mark med sitt sätt lära ut. Och hon kunde landa slutligen landa i det och börja glädjas åt utveckling och framsteg.
Alla har hjälpt till. Från mentor till ämneslärare till skoltekniker, pedagogiska assistenter, skolfritidsledare, fritidsgårdspersonal, skolsköterskor, syv, skolkurator, specialpedagog och rektor. Hon har inte behövt hjälp av alla men alla har sett henne, mött henne med glädje, värme och omsorg även de dagar som hon inte varit så älskvärd. Alla har hjälpt till. Inte bara med mitt barn utan med alla de födda 2008 som nu står redo för nästa steg. Och för det är jag så evigt tacksam. Jag har beundrat mina kollegors förmågor även tidigare men efter att ha fått pröva möta dem som förälder är jag än mer imponerad över deras insats.
Hon hade helt rätt. Det är en plats där inte alla vill vara likadana, man är den man är och för det blir man sedd och älskad precis som man är. Hon valde Bolidenskolan och Bolidenskolan valde henne. Tack.