Förra veckan deltog jag i en panel där ämnet för dagen var hur man kombinerar föräldraskap och karriär. Det här dilemmat verkar väldigt sällan lyftas i manliga företagar- och entreprenörskretsar, det skulle nästan kunna vara så att när det gäller män och deras karriärer så är det som att de aldrig är, eller överhuvudtaget ska bli, föräldrar? Det vet vi ju förstås alla att det är en lögn, eftersom den glasklara principen är att i stort sett lika många män blir pappor, som kvinnor blir mammor. Men det som beskrivs som ett hinder för kvinnor blir till en ickefråga för män. Det säger verkligen någonting om skillnaden på måttstockarna för föräldrar baserat på kön.
Jag tänker också på där myterna om att det är omöjligt att kombinera företagande och familjeliv och hur de ständigt upprätthålls med hjälp av klyschor som att du måste ”offra allt för att kunna bli entreprenör, ”att ”du måste vara beredd att lägga sinnessjuka mängder tid utöver en normal heltid för att komma någon vart” och jag vet inte hur många gånger jag hört den här ord-sallads-historierna om att det är skillnad på att vara ”företagare” och ”entreprenör”. Med ett mindre antal variationer på temat landar poängen alltid i att entreprenörsmänniskorna är så mycket mer drivna och alltid ser affärer i allt i sin omgivning. I mina öron låter det här mer som beskrivningar av otroligt osympatiska personer som totalt tappat bort både sig själv och grundläggande värden som uppriktig omtanke, respekt för medmänniskor och livet i stort, någonstans längs vägen.
Sedan tänker jag vidare att det är klart, de som älskar att berätta de här historierna och fortsätter hävda att det bara finns ett sätt att göra karriär, driva företag eller bara i allmänhet utöva ett yrkesliv, väldigt ofta är män som faktiskt gjort exakt det där, offrat både relationer och tid med sina egna barn för att halvt (ibland helt) jobba ihjäl sig. Det är faktiskt bara oerhört sorgligt, och nästa gång ni hör någon skrävla om de här förlegade idealen som ett recept på framgång tycker jag att ni ska kika ordentligt, för ofta har de, trots ett fast handslag och ett ständigt leende på läpparna, ögon som flackar och en sorglig desperation hängandes över sin egen floskelfabrik. Men vi människor fungerar sådär, vi vill rättfärdiga, försvara och förklara våra handlingar och livsval oavsett vad.
Vi måste kunna lyfta oss över stereotyperna och se att det finns så många olika vägar att göra saker. Väldigt många människor blir föräldrar, där har det under senare tid lyfts både kritiska och relevanta frågor om det i sig alltid är vettigt. Att bli förälder bör säkerligen i högre utsträckning än vad det görs i dagsläget tas som ett välgrundat och medvetet beslut, snarare än som en allmän regel om att barn skulle vara den ultimata meningen med livet för alla och envar.
Men för få känner till att varje arbetsgivare, oavsett inom vilket område, har en skyldighet att se till att arbetslivet ska vara förenligt med föräldraskap. Jag är i alla fall helt säker på att de företag som inte enbart jagar timmar och samtidigt bränner ut sina medarbetare, utan istället aktivt försöker skapa socialt hållbara arbetsförhållande är de som kommer att leva och blomstra i framtiden.