Arbetsgivaren som sedan 25 år tillbaka råkar vara Skellefteå kommun skickade en inbjudan till fest för att fira min långa anställningstid. Jag var inte ens 25 år när jag fick fast anställning som lärare så det har flutit lite vatten under bron. Och plötsligt en dag griper mig tvivlet. Blev det verkligen rätt det här?
För är det något jag kan så är det läraryrket och den pedagogiska gärningen. Men var det verkligen det jag var ämnad för eller gjorde jag bara ett eget val? Jag var 14 år när jag bestämde mig för att bli lärare. Inte för att jag älskade skolan utan helt tvärtom. Jag hatade skolan, jag hatade vad den stod för och hur saker och ting fungerade. Så jag satte näsan i vädret och tänkte att det där, det ska jag göra bättre. Hur det blev med det får nog andra avgöra men här är jag nu 32 år senare och en lång lärargärning bakom mig. Och blev det verkligen rätt?
För det finns ju något annat som det visat sig att jag är så oerhört bra på att jag snart inte längre kan blunda för fakta. Borde inte jag, som älskar och alltid älskat lukten av trä, vuxit upp i närheten av Jörnträ och föredrar att bo i skogen, borde inte jag i själva verket ha blivit sågverksägare? För det ska ni veta, är det något jag behärskar till fullo så är det att låta PRECIS som ett sådant mellan säg 01- och 05.30 då väckaren slutligen ringer. Ibland väcker jag mig själv med den här PERFEKTA imitationen av maskineri som delar på träfibrer och tänker yrvaket ”Varför är grannen igång med vedkapen nu?!” Men grannen har absolut ingenting med det här att göra, det är ju jag som snarkar så att jag skrämmer både mig själv och katten på flykten.
Det har pågått ett tag och den samlade läkarkompetensen säger att det dels är beroende av mina ymniga allergiska besvär som gör mig tätare i andningsvägarna, dels har jag en ganska liten underkäke som också gör att man lättare framkallar ljudet av trädmord på löpande band. Sist men inte minst är det enligt vården något som ofta kommer med, jajamen, ÅLDERN. Eventuellt kommer jag så småningom få borra upp mina bihålor för att avhjälpa delar av problemet men i övrigt är det bara att försöka sova på sidan. Och det gör jag. Jag somnar snällt på min vänstra sida men någonstans under natten tar min inre träbaron över och tvingar mig att rulla över på rygg och starta maskineriet. Min man har fått ofrivillig anställning som skyddsombud och drar i nödstoppen varje gång jag försöker jaga igång mina stackars imaginära arbetare på nattskift. Han har utvecklat ett elegant enhandsgrepp där han liksom både skakar till och rullar mig på samma gång åt vänster.
Jag vaknar då till och kan krypa längre upp på kuddarna då höjt huvudläge också kan vara hjälpsamt. Sen somnar jag om och startar återigen upp processen med att åtminstone i drömmarnas värld vara en person av magnitud och stor rikedom som lever gott på arbetarnas slit. Min inre träbaron är nämligen av någon sekelskiftessort, jag är inte det minsta intresserad av att vara en trevlig VD på ett modernt sågverk och heta typ Kenneth.
Under tiden som jag funderar på vilken min sanna identitet egentligen är så vill jag passa på att tacka alla kollegor jag haft i min lärarroll. Ni har varit ovärderliga för mig. Nu återstår att se hur sågverksbranschen ter sig som möjlighet inför de nästkommande 25 åren. Enligt Platsbanken finns det inte en endaste tjänst som träbaron ute. Än.