Det är ett kort, men ack så bra, program. Två personer med helt olika åsikter i en fråga möts. Den ena sidan läser upp den andra sidans argument och uttalanden och ger sin syn på saken. Ett enkelt upplägg och kort om tid, men lika fullt så fyllt av klokskap den här gången.
Den ene mannen är militär. Visserligen pensionär numera, men med stor inblick i vad som händer, sker och har skett. Han vet nog mer än vad han kan berätta och med lugn blick lyssnar han in vad den andre mannen säger.
Den andre mannen bor ute på Brännö. En ö i Göteborgs skärgård som märker av mer och mer av de militära övningar som pågår där ute. Det smäller och det lever om och den idyll som han tidigare njutit av är hotad. Jag förstår honom, när han rättar till glasögonen och berättar om hur situationen på hans ö är just nu. Försvaret upprustas och hans ö förändras och han gillar inte det han ser eller hör.
Mannen bredvid honom, han som är pensionär, säger att han förstår samtidigt som han ser det ur en annan vinkel. För att kunna försvara ett land måste man känna till dess typografi och hur ska Göteborgs hamn kunna skyddas om de som ska skydda den inte vet hur det ser ut runt omkring? Mannen som varit pensionär menar att militären behövs för att bevara en eftersträvansvärd fred. Mannen med glasögonen, han som bor ute på Brännö, förstår men håller inte med.
Det korta programmet lider mot sitt slut och avslutningsvis får de två oeniga i uppdrag att hitta något att enas om och det gör de med lätthet. De förenas i några gemensamma ståndpunkter och jag blir varm i hjärtat och hoppfull i själen.
I en värld av högljudda och våldsamma meningsskiljaktigheter känns det så oerhört fint att dessa två kloka män kan sitta och lyssna på varandra utan att höja sina röster. Att de båda ges talutrymme och tar det, medan den andre lyssnar och verkligen försöker förstå. De kommer dock aldrig till full konsensus, för deras åsikter är i varsin ände av en åsiktskorridor och den korridoren är nog rätt lång.
Men trots oenigheten i samtalet visar de varandra en ömsesidig respekt och en genuin vilja att förstå och jag tänker att det vore så rackarns fint om fler vore som dem. Kan vi inte få mer lugn och mer ro och mer förståelse istället för hets, stök och bök?