Vår sons autismutredning är klar, och nu har han papper på sina styrkor och svagheter och vi har fått tips på vad han, vi och skolan kan jobba med och utveckla. Det är väl både bra och dåligt det där, antar jag. Självkännedom är positivt, men samtidigt kanske det begränsar en? Blir det en självuppfyllande profetia?
Att vara förälder, chef, ledare eller lärare är klurigt. Det är viktigt att känna sina barn, medarbetare och elever väl, försöka förstå hur de funkar och vad just de behöver, och anpassa kommunikation, mål och metoder efter det. Men samtidigt inte fastna i att "hen är si och så" utan ändå våga utmana och ställa krav.
Ingen mår bra av förutfattade meningar, varken om sig själv eller om andra, men beredskap och lite känsla bör man ju ändå ha.
"Tur att man själv är så normal", brukar jag säga när man fastnat i en diskussion om någon annans bristfälliga karaktär. Men det är man ju inte. Alla har sitt. Personligen har jag analyserat mig själv ganska mycket. Både på egen hand, med vänner, coacher, personlighetstester och i perioder i terapisoffan. Jag tycker mig ha god kännedom om mina drivkrafter, beteenden, rädslor och egenheter och var de kommer ifrån. Ändå dyker det upp nya sammanhang då jag får ifrågasätta det jag trodde att jag visste om mig själv.
Det är förresten intressant hur man mycket väl kan känna till och känna igen icke önskvärda beteenden hos sig själv, men ändå fortsätta göra likadant. Att veta är en sak, att förändra uppenbarligen en annan.
Jag återupprepar samma fel och har gjort många dåliga val i livet utifrån bekräftelsebehov och prestationskrav. Jag har gjort många bra också, ibland med samma faktorer som grund. Ens drivkrafter kan ta en åt olika håll.
Så hur blir man som man blir? Man ska inte skylla sina tillkortakommanden, eller för den del framgångar, på sina föräldrar, men vissa saker har man ju med sig hemifrån, bra som dåliga. Det pratas mycket om core memories nuförtiden, kärnminnen från barndomen som präglat oss. Jag tror nog snarare att det är den känsla eller kultur som man befunnit sig i över tid som mest påverkat ens sätt att tänka och se på sig själv och andra. Men nog finns det också tydliga enskilda tillfällen som har gjort bestående avtryck.
Jag ska aldrig glömma en svensklärare i högstadiet som skrattade högt åt en beskrivning som en klasskompis gjorde av en karaktär som hade svarta pormaskar. "Ojoj, svarta pormaskar! Då måste han verkligen ha dålig hygien!", sa läraren.
En hel klass fjortonåriga barn med problemhy drog unisont efter andan och man kunde nästan höra startskottet gå för år av självförakt.
Tänk hur djupa spår en ogenomtänkt kommentar kan sätta. Tänk på det där en taskig person sa eller inte sa när du var barn. När du blev dissad av den du såg upp till. När du inte fick kärlek tillbaka. När det ställdes krav som du inte kunde nå. När du fick klart för dig vad som krävs för att vara omtyckt. Eller att du inte går att tycka om alls. När du kategoriserades och inte trodde dig kunna lämna den ramen. När du förstod att man inte fick prata om vissa saker.
När du lärde dig försvarsmekanismer och handlingsstrategier som präglar dig än i dag.
På lilltoan i mitt föräldrahem satt länge en inramad affisch med Dorothy Law Holtes dikt "Ett barn":
Ett barn som kritiseras, lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk, lär sig att slåss.
Ett barn som hånas, lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi, får dåligt samvete.
Men ett barn som får uppmuntran, lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans, lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm, lär sig uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap, lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet, lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat, lär sig att känna kärlek i världen.
Vi blir som vi blir, och vi förmår inte alltid förändra det. Men vi kan ge våra barn chansen att slippa det som varit negativt för oss. Andra saker kommer att fördärva dem, för livet händer alla människor, men kanske behöver de inte gå i exakt samma fällor som vi.