Sommaren rullar på och bjuder på diverse, bland annat regn och bilköer. Regn gör mig sällan besvärad, jag gillar att vara ute i de flesta väder, men lite väl mycket av varan har det blivit de sista veckorna. Bilköer är väl inte heller någon favorit men då jag är rätt tålmodig brukar det också gå bra. Så länge alla sköter sig och följer de regler som finns för att trafik ska flyta smidigt.
Min syster hade efter lång tids funderande, planerande, studerande, sparande och en viss vånda beslutat sig för att stunden var kommen att skaffa den hund som hon så länge har önskat sig. Sagt och gjort packades hundbur, syster, och en otroligt överpeppad medhusse i form av min son in i bilen för avfärd söderut.
Allt flöt på fint de första minuterna av vår färd, sedan började regnet. Och det regnade inte lite. Det vräkte ner. Så pass att det blev lite obekvämt att befinna sig på E4 på grund av dålig sikt. En sak fick jag dock tydligt span på; en bilkö som startade nere i backen på väg upp mot Solbacken. Oh nej vad jag önskade att vi tagit gamla Kågevägen istället. Jag hade ju helt förträngt turistsäsongen.
Ja där kröp vi fram i regnet och under tiden som frustrationen steg hos valpsupportrarna i bilen steg min ilska över alla fräcka personer som valde att susa förbi kön och sedan när man upptäcker att det visst minsann var stopp även längst fram börjar tuta och blinka för att bli insläppta i kön. Och ska jag vara ärlig så kallade jag dem inte fräcka personer i mitt huvud utan något mycket mera otrevligt. För är det något som gör mig förbannad så är det personer som bara ser till sig själv i jobbiga situationer istället för att fundera på hur vi tillsammans som grupp ska komma så lindrigt som möjligt genom detta. Och att köra förbi kön när det redan finns en kö på en kilometer kommer INTE att hjälpa.
30 minuter tog det att passera Solbacken eftersom det slutligen blev kaos längst fram. Det blir lätt det när lastbilar försöker tränga sig in i det andra körfältet och det inte finns plats. Bilar stod lite här och där och det tutades friskt och viftades med diverse kroppsdelar. Kokandes som en liten tryckkokare satt jag där i hällregnet och tänkte mörka tankar om mänsklighetens förfall.
Här någonstans tog, tursamt nog, mitt överjag kommandot och började ifrågasätta vad jag egentligen höll på med. Skulle kanske detta urusla humör kunna kopplas till bristen på lunch? Eller är världen verkligen en värdelös skamfläck i universum? Det var lite olikt mig fick jag erkänna. Efter att ha ätit en banan och tittat på en arg man som klev ur bilen för att skrika åt chauffören bakom honom kände jag livslusten återvända och beslöt att ta en för laget. Under ymnigt tutande och förmodligen inre böner om att jag skulle döden dö från de bakom mig stod jag still och släppte in ett antal bilar från sidorna. Det blev då en mer hanterlig kö och sakta rullade vi framåt, förbi brandstationen och trafikljusen, vidare mot nya äventyr!
Valpen var otroligt söt och både moster och systerson sken som små solar på hemvägen trots att regnet fortsatte ösa på. Med mig från detta spännande äventyr tar jag insikten att det är bra att hålla ett jämnt blodsocker i stressade situationer och att Europasemester efter stora vägar nog inte är för mig. Det var fullt tillräckligt att sitta fast på bekant mark och se turister tuta och bete sig, jag behöver inte åka längre bort för att uppleva det. Alltid något!