Jag och min sambo var nyligen på en romantisk weekend. Vi åt stekt hjort, drack vin, sov i sköna hotellsängar och åt en hel del frukost. Jag har diabetes och fick, som vanligt, högt blodsocker efter en kolhydratrik frukost. Så jag begav mig själv ut på en morgonpromenad i skog och mark för att få ner sockret. Härligt!
Efter en timmes promenad bestämde jag mig för att gena tillbaka till hotellet. Efter ungefär tjugo meter flaxade det till bakom mig och i ögonvrån såg jag en tjädertupp som landade i skogen bredvid mig. ”Oj”, sa jag till mig själv och fick bilder på näthinnan av SVT:s reporter Berno Jonsson som jagades av en tjädertupp på en landsväg i Västerbottens inland för några år sedan. Jag tänkte att tjädertuppar kan vara lite stingsliga så här års så jag borde nog avlägsna mig.
Men tjädertuppen kom efter, i flygande fläng. Jag skrek rakt ut och vände mig om för att på något sätt skrika bort den där tuppen som just då verkade vara nära på två meter hög (orimligt när jag nu tänker efter). Jag backade bakåt och ramlade bland lingontuvor och enbärsris. Tuppen rusade fram mot mig. Och vad göra? Reptilhjärnan tog över och jag tog ett snabbt karategrepp om tjädertuppens hals.
Likt Euskefeurats visa tänkte jag: så vad gör man när man står med en björn (tjädertupp) i famn?
Jag lirkade fram telefonen och ringde sambon som trodde att jag fått lågt blodsocker, men i stället klämde jag adrenalinstint fram: ”Du måste nog komma, och du kommer inte tro vad jag säger, men jag står och håller en tjädertupp runt halsen.”
Han kom, och några minuter senare ställde vi samma fråga:
”Så vad gör vi nu när vi står här med en tjädertupp i famn?”.
Sambon övertog greppet om tjädern och jag sprang tillbaka till hotellet. Tjädertuppen gav inget större motstånd när greppet lossades utan vankade skamset in i skogen igen.
Jo, jag höll tydligen på att dräpa stackarn.
I yran hade jag lyft upp tjädertuppen så att den inte fick markkontakt, och jag såg hur huvudet började hänga oroväckande slappt. Så jag ställde ner fågelskrället på marken och lossade greppet lite, varpå jag fick mig en rejäl smäll av vingen och ett hack i armen. Men tjädern överlevde, liksom jag.
Och ni som vet vem tjädertuppen Kjelle är, lokal hotellkändis och allmänt elak, så kommer han nog inte att besvära er mer på skogspromenaden längs skoterleden.