Den 23 november 2020 klev familjen Olsson in i karantän för första gången under den evighetspandemi vi alla drabbats av mer eller mindre.
Till en början var det lite spännande, det tyckte vi nog alla. Aldrig tidigare hade något hindrat oss från att få lämna huset och att få mat, dryck och Alvedon levererat till dörren lämnade en känsla av lyx och omhändertagande omkring oss. De yngsta barnen tyckte det var mysigt att alla var hemma tillsammans och det var bekvämt att lalla runt i pyjamas och morgonrock. Känslan höll i sig i ungefär en dag, sedan blev det mer kaos, kalabalik och frustration. Läxläsning, hemmajobb och påtvingad utomhuslek varvades med skärmar av olika storlekar och karaktär.
Karantänen visade sig bli en evighetshistoria och när vi alla så småningom räknades som smittfria och det var dags att lämna huset firade vi rejält med sockerchock. Jag må älska min familj, men det var gode skönt att få lite frihet från dem och jag tror aldrig jag sett barnen redo att gå till skolan lika fort som den dagen.
Alla ska gå igenom det! Den andemeningen tycker jag har präglat min omgivning på sista tiden. På sätt och vis kanske det går att jämföra med nattduellen i TV-programmet Mästarnas Mästare eller såsduellen i Kockarnas kamp? På samma sätt som det inte är helt okej att ta sig till final i ett lekprogram i TV utan att ha stött på motstånd, är det liksom inte helt okej att ha gått igenom en lång period av restriktioner och diskussioner utan att ha upplevt minst en lång karantänperiod. Det jämförs och dryftas: ”Hur länge fick ni vara hemma? Jaha, blev alla sjuka då?” Alla ska med och alla ska igenom det, annars har det kanske inte varit på riktigt.
Vi ska alltid vara värst, så vi har i skrivande stund just avslutat en andra karantänperiod. Det var inte speciellt dramatiskt den här gången, och det beror kanske på att alla andra också sitter hemma nu.
Jag vågar inte riktigt tro på det ännu, men det sägs att vi kan lämna pandemin bakom oss nu. Sverige har öppnat upp och vi ska trevande börja bete oss som vi gjorde förut. Det känns lite läskigt och spännande på en och samma gång. Ungefär som det gjorde när vi klev in i karantänen för första gången, men jag hoppas att välbefinnandet ska hålla i sig längre än en dag den här gången.