Så jag tänker berätta lite om min senaste mentala återresa: Chartrad bussresa till Tallinn.
För 15 år sedan blev jag som nyanställd journalist och min fantastiska chef reseledare till ett gäng tidningsprenumeranter i Örnsköldsvik som anmält sig till en organiserad bussresa till Tallinn. Det blev guidade turer i öst, middag och taxfree. Där stod jag som just passerat 20-årslinjen och inte visste något om bussresor, glada medelålders tidningsprenumeranter eller långa bussresor och skulle agera organiserad och välartad värdinna.
”Alla måste dubbelkolla att de har med sig pass och biljett” skanderade jag ut i bussens högtalare. Stämningen var på topp. Tack och lov att jag lyckades klämma ur mig att de som ville gärna fick komma fram och berätta en anekdot eller en historia! Jag hade nämligen sjukt svår scenskräck, pjen röst och en åksjuke-gen som gjorde sig påmind. Resenärerna turades om att skuffa sig fram längs mittgången för att berätta mer eller mindre roliga historier i bussens mikrofon. Stämningen fortfarande på topp när vi passerat Sundsvall. Obligatoriskt stopp vid Tönnebro, ringlande matkö. Vidare mot målet. Stämningen avtog något efter Tönnebro. Tre karlar snarkade högljutt och det spreds en genomträngande doft från busstoaletten som hängde sig kvar i näsan in i färjeterminalen. På tal om toalett.
Hon (läs jag) som skanderade ut i högtalarna vid avfärd att pass och biljett var av stor vikt, upptäckte att hon glömt detta själva. Inget pass! Det låg hemma på byrån i hallen.
Busschauffören från Anundsjö talade saktmodigt till mig och berättade att det inte var något problem alls. Han hade varit med förr. ”Sätt dig på bussens toalett bara, så tar jag in dig via däck”. Så satt jag där, liksom insmord i den där doften av det olämpliga någon hade ätit timmarna innan och därefter hävt ur sig i toaletten. Jag satt länge, länge på busstoaletten. I mörker. På väg in på Tallinnfärjan, via däck.
Äntligen stängdes motorn av och chauffören öppnade toalettdörren. ”Så där ja. Nu är det bara att gå upp till restaurangen, dina kollegor väntar där.”
”Välkommen till Estland Anna”, hojtade chefen vid middagsbordet, skrockade gott och gärna berättade denna historia om och om igen på after-works och julfester, många år efteråt och förmodligen än idag.