”Deras hår blir grått för att målarfärgen inne i huvudet tar slut, men då har de färgglada gardiner och blommor i stället.” Tankar lånade från barns uppmärksamma iakttagelser om åldrandet.
När jag följde en anhörig till ett av länets sjukhus satt jag en bra stund och väntade i kafeterian. Med en kopp kaffe och en kvällstidning slog jag mig ner i ett hörn av lokalen. Efter en stund kom en medelålders kvinna och drog en rullstol med en äldre dam. De satte sig några bord bort med en kaffebricka mellan sig och jag förstod snart att det var mor och dotter.
Jag kunde inte undvika att höra deras samtal. Dottern hade kört bil upp från Stockholm och klagade över sin trötthet. Hon hälsade från sin familj och mamman fick titta på bilder i mobiltelefonen. ”Den här bilden är från midsommaraftonen och det var bara du som saknades”, sa dottern. Den äldre kvinnan sa namnen på alla sina barnbarn och påpekade hur fina de var och hur stora de hade blivit.
Under samtalets gång fick jag klart för mig att dottern hade ett bestämt mål med sitt besök. Hon och syskonen hade haft ett rådslag innan hon for, och hennes uppgift var att övertyga mamman om att det var dags att sälja huset och flytta till ett äldreboende.
Reaktionen från modern lät inte vänta på sig. Hon klarade sig utmärkt med lite stöd av hemtjänsten och undrade i ett högt tonläge om barnen hade omyndigförklarat henne.
”Mamma, om du klarade dig själv hade du inte legat här på sjukhuset nu igen”, kontrade dottern. ”Vi oroar oss över att du är så mycket ensam, och förresten har jag redan bokat in en tid med en biståndsbedömare.”
När min svärmor i början av 90-talet var över åttio hade vi ett liknade samtal runt ett bord på en rehabiliteringsavdelning. Tanken på att hon skulle behöva lämna huset hon levt i sedan hon gifte sig på trettiotalet var påtagligt plågsam, men efter en tid gick ett litet flyttlass till en anpassad bostad.
I dag är jag närmare i samklang och ålder med den rullstolsburna mamman än med dottern. Hur deras samtal slutade vet jag inte då min väntan tog slut, men det livsavgörande samtalet väckte många tankar. Oviss om vad som väntar har jag tagit del av ytterligare några barns funderingar kring pensionärslivet.
”Pensionärer går inte i pension, de går till vårdcentralen. Ibland flyttar de till ett hem där de får lära sig att prata ordentligt, och när de ska gå ut får de inte knyta sina skor själva. För då kan de gå av.”