2011 gjorde Lars von Trier filmen Melancholia. I den är en nyupptäckt planet på väg att krocka med jorden. Olycksbådande kommer den närmare och närmare och det stora klotet fyller snart himlen. Det är ett både vackert och skräckinjagande scenario som får det att susa i huvudet på mig. Varje gång jag ser en supermåne tänker jag tillbaka på den där filmen och blir liksom medveten om att det är en annan himlakropp jag betraktar och att vi också kretsar runt där ute i ett enda stort allting, nånting, ingenting.
Nu är det inte en potentiell Armageddon-kollision som gör mig rädd för rymden. Inte heller risken att en extraterrestrial livsform ska äta upp oss. Det är de bokstavligt talat astronomiska storheterna som ger mig svår ångest.
Rymden är som alla vet super-mega-gigantisk. Exakt hur super-mega-gigantisk har människan inte förmågan att föreställa sig. Den del av universum som vi har kunnat observera har en diameter på cirka 93 miljarder ljusår. Upplysningsvis motsvarar ett ljusår 9,46 biljoner kilometer. Du märker: omöjligt att föreställa sig! Dessutom är det troligen bara en liten del av det verkliga universumet som vi kan uppfatta. Enligt en teori är det observerbara universum ungefär lika stort i förhållande till hela universum som en glödlampa är till Pluto. 2 biljoner galaxer finns det. Bara Vintergatan räknar man med har 200 till 400 miljarder stjärnor. Bortse från den hyfsat stora felmarginalen och konstatera att det är absurt mycket.
Absolut är det lite gymnasiefilosofiskt att rysa över rymdens storlek. Men jag kan inte hjälpa det. Jag får kalla kårar när jag ser de där klippen som visar vår galax som en liten prick på skärmen och sedan zoomar ut och zoomar ut och zoomar ut tills jag måste ropa ”Stopp! Det är orimligt!" Det finns faktiskt ingen som helst logik i att rymden är oändlig, men inte heller i att den skulle ta slut. Vad händer ens där?
Nä, bäst är nog bara att ignorera detta obehagliga och fortsätta med det kontrollerbara. Det är vi människor ändå bra på.
Som vi har ordnat det för oss, brukar jag tänka de där gången jag liksom får syn på oss ovanifrån. Här är vi mikroskopiska varelser med vår politik och vår kultur och våra vägbyggen och vårt snällt väntande i köer och vår indelning av oss själva i introverta och extroverta och våra tv-program om bönder som vill gifta sig. Här är alla våra system och institutioner och alla tankar vi nånsin tänkt och allt som alla nånsin har åstadkommit. Vi knogar på varje dag och bryr oss så mycket, och i rymden runtomkring oss finns fler stjärnor och planeter än sandkorn på jorden.
Fy tusan.
För att kunna leva med rymden måste jag förminska den. Det är inte för inte som vi har uppfunnit Krym här hemma. Han är en mycket vänlig alien som utväxlar brev med min dotter och berättar om sitt alldagliga liv på en planet inte helt olik vår. Ibland lämnar vi godis framme till Krym, eller vinkar till hans rymdskepp på kvällshimlen.
En så trivial rymd är mindre läskig. Jag glömmer bort det otäckt ofattbara och kan ägna mig åt den lilla politiken och den lilla kulturen och allt det jordiska jag förfasas över och älskar.
Trots det pyttelilla som människan är kan jag fortsätta leva i illusionen om att nånting ändå kretsar kring oss. Tills nästa rysning efter ryggraden.