Stora och svåra frågor på årets fattigaste dag

Min födelsedag infaller på det som av media ofta omnämns som årets fattigaste dag; 24 januari. Prick en månad efter julafton men förutom siffrorna är det mycket som skiljer sig åt.

”Barnet ville så gärna ha frukt och föräldern var tvungen att säga nej eftersom pengarna bara räckte till det som var mest nödvändigt.”

”Barnet ville så gärna ha frukt och föräldern var tvungen att säga nej eftersom pengarna bara räckte till det som var mest nödvändigt.”

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Krönika2024-01-29 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är inte en högtid, inget pynt, inga extra lediga dagar, ingen extra festlig mat, inga presenter som väntar under granen. Man kan helt enkelt säga att 24 december har en plusmeny som 24 januari inte ens kan stava till. Dels händer det inte särskilt roliga saker och många har kanske tagit i liiiiiiite för mycket till jul rent ekonomiskt och nu ekar det dammigt och tomt i plånbok, skafferi och på bankkontot.

Själv är jag en sådan outhärdligt präktig typ som har uträknade årskostnader och därmed sätter av samma summa varje månad för fasta omkostnader och utöver det har ett månadssparande och budget för de här lite roligare stunderna i livet. Till exempel julafton. Det gör att 24 januari inte bekommer mig nämnvärt mer än att det är en dag då jag blir gratulerad, ihågkommen och uppvaktad. Men jag har ett stort hjärta för de som inte har möjlighet att göra som jag själv gör och därför nästintill sitter och räknar minuter till dess att pengarna kommer in på kontot och man återigen har möjlighet att andas ekonomiskt.

Veckan innan min födelsedag överhörde jag ett samtal i mataffären mellan en förälder och ett barn. Barnet ville så gärna ha frukt och föräldern var tvungen att säga nej eftersom pengarna bara räckte till det som var mest nödvändigt. Dit hörde inte frukt. Föräldern lovade att så fort det kom lön nästa gång skulle de köpa frukt. Barnet var besviket men accepterade läget. Jag gissar att det inte var första gången som det barnet var tvungen att anpassa sig till en jobbig ekonomisk verklighet. Det gjorde som alltid så fruktansvärt ont i mig när jag påminns om att inte alla barn har det som mina egna barn har.

Vi är en vanlig medelklassfamilj så några galna extravaganta utsvävningar är det absolut inte tal om. Men vi har råd att köpa mat, frukt och lördagsgodis alla månadens helger. Barnen får delta i idrottsaktiviteter och får alltid julklappar, födelsedagspresenter och de kläder de behöver. Ibland får de saker bara för att vi tycker att det är roligt att köpa sådant som gör dem glada. Så har inte alla barn det och det är en av de få saker som jag har väldigt svårt att lugnt förhålla mig till. Det här är stora och svåra frågor ur ett samhällsperspektiv. Vad är rättvist? Ska alla ha samma fast inte alla bidrar på samma sätt? Har alla fått förutsättningar att bidra på samma sätt?

Det är lätt att tappa orken när man möter på det som är svårt och också inser att det här löser varken jag eller någon annan i en handvändning. Går det ens att åtgärda på systemnivå? Man kan bli både gråhårig, galen och grinig när tankarna fastnar i de här svårlösta frågorna. Vore det lätt att lösa hade det inte funnits barnfattigdom och utsatthet i världen men nu vet vi ju att det gör det.

I stället för att ge upp brukar jag tänka att det vill till att man gör det bästa man kan där man är just nu. I sin vardag. Vad kan jag göra för någon annan som gör världen lite bättre? Det behöver inte nödvändigtvis handla om barn, utsatta medmänniskor kommer i alla storlekar, åldrar och varierade varianter. Det viktiga är att vi alla tillsammans kan göra världen bättre om vi hjälps åt. 24 januari har passerat när du läser det här men möjligheten att bry sig om andra och göra det man kan är ständigt närvarande. Det tycker jag att vi alla tar till oss till dess vi hörs igen.