Värst var det under hipstereran, där helskägg var lika mycket norm som surdegsexpertis. Då var det inte kul för dem som inte välsignats med ett välväxnade lurv. Men man ska väl inte klandra dem som ändå försöker. Eller ska man?
I alla fall. Som dessa mäns glesbevuxna hakor ser mitt huvud ut nu.
En ny mix av cellgifter fick mig att tappa håret. Lite deppigt var det allt, eftersom jag klarat behandling i ett år utan håravfall och tänkte att faran var över. Men som vanligt är cancerns effekter oförutsägbara.
Det var verkligen ingen rolig känsla att stå i duschen och få händerna fulla av hårtestar. Men jag grät inte när jag till slut rakade av håret. Jag hade förberett mig mentalt i många dagar, och helt ärligt var alternativet med allt kalare sidopartier inte att föredra. Ta mitt råd dock – om du tänker snagga ett i alla fall delvis tjockt och långt svall, använd en ordentlig rakapparat, inte en halvtrött skäggtrimmer.
Det tog tid, och det blev ojämnt och dant. Resultatet var alltså inte särskilt upplyftande, men om någon vecka när det fått växa ut lite mer skulle det se bättre ut, tänkte jag.
Tji fick jag. Cellförnyelsen verkar helt ha gett upp. Jag borde ha anat det med tanke på den flera månader gamla plåsterskada som fortfarande bildar en röd ruta på min hud. Håret tar overkligt lång tid på sig att växa tillbaka. Jag är nån slags version av Pigge Piggsvin på obestämd tid.
Nu fick jag nästan omgående fantastisk perukhjälp av frisören Elin, sponsrat av regionen. Peruk är smidigt på många sätt, som att det tar minimalt med tid att bli klar på morgonen och att inga dyra hårprodukter behövs. Men den har också sina nackdelar. Plus 25 grader och peruk är till exempel ingen bra kombination.
Således har jag även fått experimentera med olika sjalar. För mig som ändå tycker mig ha en viss känsla för stil har det inneburit en snudd på existentiell kris.
Vi kan börja med att konstatera att ens look helt förändras utan hår. Min man blir lite rädd för mig med kal skalle. Ska man vara fördomsfull ser jag ut som en hårdkokt flata som vill spöa någon. Nåt bör jag alltså ha på mig för att dölja hårkatastrofen.
En försvårande faktor är att min garderob till 95 procent består av långa klänningar. Fint i vanliga fall. Men addera en turban på det. Jag förvandlas direkt till en kulturtant! Inte för att det är nåt fel med kulturtanter, den bohemiska auran är bara inte för mig. Jag tror seriöst att jag helt måste byta klädstil för att den ska kunna fungera med huvudbonader.
Och ja, jag förstår att detta egentligen inte är väsentligt. Jag tar tusen gånger hellre en effektiv behandling än behåller håret. Jag vet också att jag på inga sätt är ensam om den här upplevelsen. Tusentals kvinnor, och hårfagra män, har varit med om samma sak. Men i identiteten jag ägnat 46 år åt att skapa ingår trots allt också det ytliga. Det känns tufft att behöva acceptera ett tillstånd där jag hela tiden känner mig obekväm och ful under de varmaste sommardagarna.
Men vem vet om och när håret kommer tillbaka. Det är dumt att hoppas för mycket, så jag får nog försöka bli okej med att släppa fram Pigge Piggsvin. Jag får låtsas att det är en helt självvald stil. Och man ska väl inte klandra den som ändå försöker?