Han håller krampaktigt i en skylt som han pysslat ihop i köket tidigare under kvällen. Han har skrivit Joan med stora bokstäver. J:et är vänt åt fel håll och bokstäverna spretar och tar plats som de oftast gör när man är snart sex år gammal och får tillgång till en bred penna och ett stort papper. Han höjer sin skylt högt. Han är redo. När idolen tar plats på scen skriker han till och sedan lever han sig in i framträdandet och dansar glatt framför teven.
På teven framför sexåringen visades Idol och en hel massa år senare kan jag konstatera att det var en tid då fredagsmyset var heligt. Det var en tid då pojken på armstödet menade att ett fredagsmys utan ostkrokar var lika konstigt som en ödla utan ben. Det var en tid då ett fredagsmys innebar att alla i familjen satt uppkrupna i soffan under samma filt och att kvällen var slut när sista idolen sjungit.
Den där kvällen då Johan med h sjunger så fascineras vi inte av pojkens dans som vi borde ha gjort, för vi är mitt uppe i ett liv med en sexåring, en treåring, jobb och husrenovering. Det mesta snurrar rätt snabbt och i efterhand undrar jag hur vi lyckades hålla fast oss i varandra och i livet vi levde. Det var mycket, men samtidigt tyckte vi att det mesta var lugnt och skönt.
Idag är allt annorlunda och minnet av pojken med den egenskrivna skylten framför teven lämnar inte mitt huvud. Han har nämligen fyllt 18 den här våren och kanske får jag inte ens säga pojke längre. Han har fyllt vuxen och när han kramar om mig i köket på födelsedagsmorgonen lutar jag mitt huvud mot hans bröst och tänker att det var inte länge sedan han satt där i soffan och trummade med benen. Inte så länge sedan, men samtidigt ett helt liv senare.
Tiden är fascinerande på så sätt. Vi märker inte att den flyger fram när vi är mitt uppe i den, men när vi tittar tillbaka har allt gått i en väldig fart. Barn växer upp, lär sig skriva J åt rätt håll och växer om oss snabbare än vi kan ana. De kan inte längre sitta på soffkanten och trumma med benen, utan de breder oftast ut sig med hela sin längd i soffan och tar fortfarande plats, fast på ett helt annat sätt än tidigare.
Tiden går och även den tid som vi lever i just nu kommer att vara en tid som vi blickar tillbaka till. Jag kommer att tänka tillbaka på dagens vardagligheter på samma sätt som jag med ett visst vemod ofta blickar tillbaka på tiden som var då. Det tål verkligen att tänkas på.