En trädgårdsgrupp har följt med i köpet av stugan. Det blir den som ska åka iväg först av allt nu när den något motvilliga rensningen ska starta. Vit och fin har den stått där vid havet och väntat på en plats som ska passa, men hur mycket vi än flyttar på den så känns den malplacerad och hur många chanser ska en liten trädgårdsgrupp egentligen få?
Inte fler än så här uppenbarligen. Den ska bort, den ska säljas och den ska framför allt fraktas bort från vårt hem. Jag tar en bild på den och lägger ut den på en lokal köp- och säljsida. Det dröjer inte länge förrän det första meddelandet och den första frågan dyker upp.
Är den kvar? Jag svarar ja, eftersom den står uppe vid sommarstugevägen och väntar på någon som kan ta hand om den, tycka mer om den än vad vi gör. Mitt rätt snabba svar följs sedan av ingenting. Inte en följdfråga, inte ett skambud, inte ett livstecken från personen som ville veta om trädgårdsgruppen var kvar. Det är bara tyst och så kommer det att förbli.
Det kommer dock fler sådana meddelanden under dagen och jag börjar ana ett mönster. Folk vill veta om trädgårdsgruppen är kvar. Inget annat. De ställer frågan, jag svarar och därefter uppstår en radioskugga eller vad man nu vill kalla den tystnad som uppstår i en konversation på Messenger. Det framstår som tydligt för mig att det finns en hel massa människor där ute som bara funderar på om saker är sålda eller ej. Det är något helt nytt för mig och nya kunskaper tycker jag om.
Samma dag skänker jag även bort en massa oälskade trädgårdsplattor och jag lär mig samtidigt en hel del om människosläktet. När saker är gratis är intresset plötsligt jättestort, det verkar som om långa avstånd och svettig arbetsinsats i form av uppgrävande och bärande inte hindrar vissa från att hämta det som är gratis och som skänks bort.
När alla saker är sålda och hämtade och det helt plötsligt känns lite lättare i sinnet, mer plats i förrådet så kommer till sist en insikt som handlar om mig själv. Det är ju faktiskt jätteroligt att sälja saker och det är framför allt jättekul att ge bort grejer. Håller jag på att bli en minimalist istället för en maximalist? Jag känner inte igen mig själv, men tänker att det är tur att sommaren och stuglivet snart är slut, för vem vet var detta hade slutat annars?