De måste bort. Han konstaterar det när han böjer sig ner och plockar upp ännu en sten från den stora jordiga ytan som kommit upp i ljuset den här sommaren. Där ovanpå har det rätt nyligen stått ett litet hus, som sedan lastades på ett släp och sedan bytte ägare två gånger innan det blev ett hus igen.
Där har det även legat en massa oönskade cementplattor, som för några veckor sedan även de lastades på ett släp och kördes inåt landet, till ett stugbygge på en plats som är väl bekant. Men det är oväsentligt egentligen, nu ska det bli gräs på den jordiga ytan och därför måste stenarna bort.
Jag ser vad han håller på med och skriker till. Säger att han ska sluta genast, för där hans stenar landar mjukt så ligger min skatt och tar emot. Alla som någon gång haft en skatt vet att den ska man vara rädd om och det är jag.
En gång i tiden fanns det nämligen en skatt några stugor bort och då var det min mamma som hade nyckeln till skattkistan. Hon plockade in skatterna varje sensommar och kokade åkerbärssylt.
De små mörka bären blandades med socker och tillsammans blev det en förnimmelse av barndom och av sommar som jag levt på sedan dess.
När sommaren var som allra vackrast så serverades sylten till frukost, med långfil i en tallrik och en korvmacka bredvid. Ibland, när det fanns ett överflöd, så frös mamma in de små mörka bären och tog fram dem när det var nyårsafton och tid för åkerbärsparfait. Då klockorna slog tolv var det med en smak av åkerbär som plockats vid havet två årstider bort.
Bland stenarna nere på stenpiren växte de rikligt och mamma plockade bunke efter bunke eller så är det bara ett minne som förvanskats och blivit till en sanning. Men vad är en sanning egentligen värd, när det inte finns någon kvar som kan berätta hur det egentligen låg till?
Tiden har gått och där min stenpir börjar bege sig ut mot havet så växer det några oansenliga tuvor med åkerbär. Vet man inte vad det är så kan man tänka att det är ogräs och det är ju inte lätt att veta när man ska kasta stenar som man inte vill ha där gräset ska växa grönt. Men har man någon gång i livet suttit på en stugtrapp av trä och ätit långfil med åkerbärssylt så vet man hur viktigt det är att stenarna ska kastas åt ett helt annat håll. För är det något som man ska vara rädd om är det smaken av barndomens somrar.