Det är hon och det är han och det är alla andra och nu är sista säsongen här och kanske ska allt bli bra till slut. Jag ser hur bilen de färdas i kör på vägar som jag själv färdats på. De heldragna gula linjerna lyser upp vägen och när den vita fyren uppe på kullen syns i bild så minns jag en helt annan november, då allt var annorlunda och inget var som nu.
Vi färdas genom ett landskap som skiftar i orange, gult och rött. Kör kringelikrokvägar ut till det lilla samhället som ligger allra längst ut, där havet är oerhört påtagligt och sanden är överallt. Jag vill dit ut, vill se fyren och vill se den lilla restaurangen som ligger längs vägen och eftersom jag ibland får som jag vill så är vi där.
Vi har lämnat de vackra villorna på Long Island och allt eftersom vi färdas norrut så blir husen mindre, men desto finare och personligare. På vår högra sida är det vallar som skiljer oss från havet och vädret är med oss, men vi förstår att när stormen tar i så är det nog nödvändigt att låta havet få stanna på andra sidan vallen.
Restaurangen är stängd för säsongen, men vi stannar till längs vägrenen och jag hoppar ut för att titta. Familjen sitter kvar i hyrbilen, men jag tar en bild med min telefon och det känns surrealistiskt att stå vid ett ställe som man bara sett i en serie och som man på ett naivt sätt inte riktigt trott fanns på riktigt. Det är förbommade fönster och tom parkering, men den finns verkligen i en verklig värld och när vi senare samma dag kör upp mot fyren på kullen är känslan densamma. Den finns och jag är där.
Vi äter pizzaslice på ett litet sunkigt ställe i centrum och köper varsin latte där stranden börjar och havet tar plats. Sedan lämnar vi Montauk för att ta oss ännu längre norrut, mot Kennedyland och mot kompisarna som väntar på oss i Boston.
Jag hejdar mina tankar en stund, det tar lite ont i halsen och världen är mer stängd än någonsin förr. Västerbottens länsgräns har plötsligt blivit den gräns som tidigare varit betydligt längre bort och längtan iväg har aldrig varit större. Jag känner mig nedslagen när jag kurar ihop mig under filten och tänker att november har inte alltid inneburit det som det innebär just nu. Men kanske är det ett litet ljus i mörkret. Idag är idag, men någon annan dag kan jag få upptäcka världen igen.